Göteborgsposten – 30 maj 1861, sida 1

nes sida ... Jag skyndade fram till liken, jag lutade mig ned öfver dem . .. ifrigt sökande efter tecken till lif, då plötsligt . .. pistolen, som jag alltjemt höll i handen, brann af... antingen derigenom att mitt finger ofrivilligt tryckt på fjedern, eller snarare någon gnista från de lågor, som nu började rasa i rummet, antändt krutet . . . Jag befann mig bredvid ett af barnen . . . ah! det var redan dödt! det var dödt, innan jag kom in i rummet, det försäkrar jag. Jag svär det vid min adelsmannaära! jag svär det vid min kristna tro! — Jag tror dig, Henri! jag tror dig, sade markisen lifligt och grep sin väns arm. -— Det var dödt, jag är säker derom, återtog vicomten, ty liket rörde sig icke alls. Men pistolskottet träffade barnet... och jag stod der orörlig, förtrollad, med den ännu rykande pistolen i hand... Då ljöd ett förfärande skri bakom mig, en hand föll på min axel och ordet: mördare! träffade mitt öra. Jag vände mig om ... de Niorres stod framför mig ...jag ville tala . .. mina läppar vägrade framsläppa en enda ton. Han stötte mig häftigt bort och rusade ut ur rummet... Du inträdde i rummet genom en annan dörr. Du vet, hvad som följde ... De Niorres återkom nästan genast med polislöjtnanten och dem som beled