Göteborgsposten – 30 maj 1861, sida 1

året, sysselsätta sig med socknens angelä genheter, gifta bort sina döttrar och sist men icke minst packa in varor för den förestår ende utvandringen. Kongressen utgöres, kort ligen sagt, af handelsexpediter, som komma från alla den civiliserade verldens länder för att uppgöra affärer med män, som knappt kunna skrifva sina namn och som ha svårt för att få sina räkningar att gå ihop. Icke desto mindre ha dessa krämare en årlig kredit ända till femtusen pund. Hvarje ombud för något större handelshus skulle ansetts ha försummat sina principalers intressen, om han icke skaffade beställningar för tjuge tusen pund vid hvarje kongress. Då åtminstone tvåhundrade protryttare årligen komma till Ehningen för att mottaga beställningar, skulle Vattel ha kunnat anföra denna kongress utan att i någon mån förnärma diplomatien. Det märkvärdigaste är att fastän denna vidsträckta kredit beviljas män, som ha ganska små tillgångar, så göras mycket sällan förluster. Krämarna ha sin stolthet så väl som de rikaste köpmän och de svälta till och med för att kunna betala sin skuld. oo. IT Ehningen finns endast ett värdshus hvarest expediterna äta tillsammans; de bo deremot i enskilta hus. Hos de tyska handelsagenterna finner man den nationella typen tydligt utpräglad; denna klass är väl sig temligen lik öfver hela verlden med sina bjerta protver och sina klumpiga grannlåter, men tyskarne öfverträffa sina kolleger i den galna passionen för att att slå i sönder allt hvad de komma åt. Min värd på Drufvan kan berätta mången besynnerlig historia om sina gäster, så t. ex. att en gång fyra af dem förstörde saker för 830 floriner, och att de betalte dem utan ringaste invändning. Så snart profryttaren inqvarterat sig vidtalar han en ung flicka, som för honom till sina kunders hus. Bäbele trafvar åstad och stannar framför första hus der den nykomne bildar slutet af en lång queue af handelsexpediter, som stå utanför den skrala trästegen, som för till dörren. Det brukas i Ehningen att herrar profryttare uppvakta sina kunder och fråga när de få lof att visa dem sina profver. Omsider kommer vår expedits tur och han går in i den låga rokiga sängkammaren. Här räcker värden honom en hand, hvars lukt erinrar om svinstian, under det att frun sjelf putsar sig framför spegeln i korta kjolar, som en gång varit renare. Profryttaren börjar med att fråga efter hela familjens helsa och framställer slutligen efter långa inledningar sitt ärende. Skulle Hans Mickel händelsevis vilja ha någon kalikå Hans Mickel frågar Matchen om råd, och hon svarar, att de visserligen stå i kalikå ända upp till öronen, men att det kan aldrig skada att se profverna. Derpå rådfrågar Hans en mycket smutsig papperslapp, som är full med hieroglyfer och säger slutligen att expediten kan infinna sig hos honom nästa vecka kl. två e. m. Expediten antecknar timmen och går in i nästa