Göteborgsposten – 29 maj 1861, sida 1

Det är vid samma timme, då makarne Lefebvre med Danton och de andra lemna Vauxhall för att begifva sig till Mahurec — följda af den föregifne omnibuskusken Fouquier, polislöjtnantens agent — som vi införa läsaren i de båda unga sjöofficerarnes fängelse. Klockan kunde vara ungefär sju på aftonen och solen var stadd i nedgång ; en sista stråle smög in genom gallerfönstret och kastade några glänsande guldpilar in i det nakna fängelset. Tvenne halmstolar, ett träbord, tvenne dåliga sängar med hvar sin hårda madrass utgjorde jemte en stenkruka dettas hela möblemang. Midtemot det lilla gallerfönstret fanns en ofantlig dörr med ett titthål, genom hvilket fångvaktaren kunde se in i rummet. Charles och Henri sutto på hvar sin bädd. Värmen var tryckande, hvarföre de båda unga männen kastat af sig rock och väst. Deras nu opudrade hår hängde i långa testar ned omkring de bleka kinderna. En dyster smärta lästes i deras på stengolfvet fästade blickar. De böllo hvarandra i hand och den djupaste tystnad rådde omkring dem. Plötsligt gjorde vicomte de Renneville en konvulsivisk rörelse, steg häftigt upp och gick några slag genom rummet, under det hans anlete betäcktes af en djup rodnad — Ah! utbrast han med doft raseri, enså