Göteborgsposten – 29 maj 1861, sida 1

När detta sker få vi ämne till en hel artikel. Apropå hästar, så är cirkus Renz nu anländ till Djurgårdsmanegen och börjar i dag sina representationer. Det lär vara ett isitt slag särdeles utmärkt sällskap och konstfärdigheten så stor hos både menniskor och djur, att man icke vet hos hvilka man skall uppskatta den mest. lin stor skada är det visserligen, att den för sina behag och äfventyr lika ryktbara Kätchen icke är mes, men mister du en, stå dig — en hel hop andra intressanta amazoner ater. Hör, låtom oss göra en liten betraktelse. Hvad är det för en publik som besöker konstridaretruppers förevisningar? Till större delen kanske densamma som betolkar teatrar och konsertsalonger. Men då måste man anmärka att den är bra mycket mera trogen dyrkare i maneågen än i sånggudinnornas tempel. Den der vanliga publiken ser samma spektakel en gång eller ett par, den infinner. sig af smak eller af god ton vid de konserter, som ha ett mycket lofvande program, men densamma, om du vill observera det, är nästan hvarenda afton närvarande vid hästartisternas föga omvexlande scenerier. Också tro vi att det icke är så mycket skolhästarne, jförsatta i frihet, som det heter, icke det idkeliga hoppandet genom tunnband, bespanda med papper, icke pajazzons qvickheter som äro så ulldragande tör den respektive publikens dubbelkikare, utan fastmer, uppriktigt taladt, signor Amorosos präktiga staty, monsieur Pantalons prisbelönta vador, liksom signora Andantinas hebefigur och m:me Kuckelikus storartade behag, försatta i frihet, hvilket allt gör susen och den allmänna förtjusningen. Det vill häraf synas som det icke lönade mödan att i någon nationalteater söka uppfostra publiken till en sann och forädlad smak, då så lätt en kringresande konstridaretrupp kan vända upp och ned på den. Men, om vi hade orätt? Om manögepubliken sitter der i de mest filosofiskt-estetiska tankar och bara studerar plastikens skönhet, om den med konstens rena blickar betraktar herrarne och damerna till häst, liksom då Lepzius blottar en mumie inpå bara benen eller då påfven ser sig omkring bland marmorgudar och gudinnor i Vatikanen? Om den gör så, vore vål, men om den icke gör så, denna ärade publik här och der, vore bättre att den ginge i Bethlehemskyrkan, toge säck och asko på sig i stället för krinoliner och orientaliska underkläder samt åte moralkakor. Men dessutom, hvad angenämare skall man taga sig till, än att gå på manegen, sedan man renskrifvit ett protokoll eller gjort vakt vid Gustaf Adolfs torg, sedan man dinerat på Hasselbacken och gjort stora promenaden i vagn? I sanning, manegen är ett oundvikligt nöje. Vintersäsongen är slut, alla kunna icke resa till baden; kungliga teatern, äfver om den hölle ut under sommaren, kan icke ständigt gifva Sju flickor i uniform,! men skönheten måste dyrkas, likagodt om på bal eller till häst. För vår enskilda del (pro. parte virili som Livius säger) ha vi ingenting, emot att gå på manegen; tvärtom vi göra! som andra, men då vi hålla pennan i handen är det visst icke otillbörligt, att då och då draga några streck öfver den allmänna för