Göteborgsposten – 28 maj 1861, sida 1

a ska regeringen fordra, att den skall låta detta förhållande tritt utveckla sig på den sålunda gifna grundvalen. — Det förra vore dock rentaf ett politiskt nonsens. En sådan ställning kan man för det första icke med skäl intaga emot ett statsskick, som man sjelf erkändt på mångahanda sätt och senast genom utt verkställa dess påbud om att utse ett landtdagsutskott; och för det andra vore en sådan ställning fysiskt ohållbar. Och i en sådan ställer man sig icke i annat fall, än då det gäller att föredraga sin undergång framför avt göra något som man anser stridande mot sin heder. Men ätven om man ansåge den kapitulation, som finnarne år 1809 ingingo med ryska regeringen, såsom stridande mot hedern — och dock är den intet annat än en annan sida af samma sak som vårt öfverlemnande at Finland åt Ryssland — äfven om man ansåge sålunda, så hade en sådan uppoffring för hederns skull bordt ske då när kapitulationen skedde. Nu, sedan finnarne fullgjort kapitnlationsvilkoren i ett halft sekel, vore något sådant en löjlighet utan att rädda den heder, som enligt suppositionen redan blifvit förverkad. — Den enda väg finnarne derföre förnuftigtvis kunna inslå på, är att med ett loyalt accepterande af Finlands nuvarande lagliga ställning, ställa den fordran på ryska regeringen, att den skall låta densamma fritt utveckla sig till sina yttersta konseqvenser. De yttersta konseqvenser den bär inom sig äro, att Finlands förening med Ryssland endast bör vara en personalunion. Ett sträfvande till ett sådant mål vore fullkomligen konstitutionelt och fullkomligen loyalt enligt grundlagarne. Och det vore icke blott konstitutionelt berättigadt och loyalt, utan det vore åfven politiskt riktigt, emedan en sådan ställning är den enda, under hvilken finnarne, förenade med Ryssland, kunna fritt fortbygga på den grundval af vesterländsk civilisation, som de besitta. — Det mål, hvars eftersträfvande derföre synes oss böra utgöra programmet för det finnarnes politiska lif, som nu skall gå att taga sin början, tro vi vara en så stor och deciderad afsöndring af Finland från Ryssland som möjligt, med fullt erkännande af det genom Borgå landtdag införda lagliga konstitutionella statsskicket såsom grundvalen för deras sträfvanden. Den ställning de i öfverensstämmelse dermed böra intaga till den ryska regeringen, synes oss i och med detsamma äfven fullkomligt klar. De ha visserligen, som vi i våra föregående artiklar sökt framhålla, stora skäl, isynnerhet sedan kejsar Alexander Il:s manifest, att be. tvifla ryska regeringens allvar i afseende å vilja och önskan att gå in på dessa och dy: lika sträfvanden. De böra derföre icke vara ridderligt lättrogna i sitt förhållande till den, utan snarare tvertom, men de böra officiell! hos den förutsätta samma loyalitet, som de sjelfva bekänna, ända tills den med någor bestämd: handling visar att denna officiela förutsättning är falsk. Intaga finnarne en sådan position och