Göteborgsposten – 14 maj 1861, sida 1

sidan. Det är ingen uniform, utan den drägt, i hvilken han med fara för sitt lif ställde sig utom det borgerliga, sedvanliga och lagliga, erötrade ett konungarike, blef diktator, herre öfver lif och död samt höjde sig, demokraten, så högt, att han syntes jemnbördig med sjelfva suveranen och kunde behandla honom som en vän, hvilken han hade förärat ett rike. Betyder nu denna drägt att han kommer som diktator? Vill han, åtföljd at folkmassan, hvars rop har skadat palatsets fönster, tillkännagitva sin vilja? För det första går han dock vid sin vän Mauro Macchis arm upp till presidenten och atlägger eden och forsäkrar trohet åt konungen och författningen. Men derpå begynner han ett tal, hvilket de, som tro att han har kommit som diktator, uppfatta som om han i den röda blusen vill kullstörta ministeren med sina beskyllningar, för att kunna få söka efter lampan i Cavours kabinett och för att kunna låta dess ande från Turin och Palermo fara till Pesth och Warschau samt under vägen sparka till Napoleons tron. Beskyllningen är att ministeren i Neapel skall hafva velat låta den kungliga armeen skjuta på de frivilliga, och att det var blott genom Garivaldinernas fäderneslandskärlek som broderkriget förebyggdes. Hans ord voro: Då kärleken till endrågt eller fasan för ett brodermördande krig, som just denna minister höll på att framkalla — — -men då gjordes under ett förfärligt larm protest deremot, de två partierna tycktes skola komma i handgemäng, och då presidenten slutligen fick åstadkommet lugn, sade han: Jag måste uppmana den ärade talaren, att fästa sig vid gränserna för diskussionsfriheten; eljest skall jag se mig tvungen att fråntaga honom ordet. — Vid denna tillrättavisning at Ratazzi åt Begge bSiciliernas eröfrare, kunde hvar och en, som tilltrodde Garibaldi att trakta efter diktaturen, antaga att det inbördeskriget stod för dörren. Om Garibaldi hade upprepat sitt påstående, eller blott vägrat att emottaga tillrättavisningen samt lemnat salen, så skulle brytningen emellan demokrater och republikaner å ena sidan samt det parlamentariska partiet å den andra hafva varit fullständig, och vi skulle säkert ögonblickligen hafva sett i största utsträckning den strid som nu visar sig blott i dueller. Men Garibaldi stod som en Alddin, ödmjuk hemkommen till sin moder, samt emottog tillrättavisningen. Hans kela efterföljande hållning, men isynnerhet, det att han afhöll sig från att deltaga i den manöver som republikanarne hade aftalat med Cavours öfriga fiender, allt bar den prägel, som om han ville säga: Jag är blott kommen för att försvara mina krigskamrater och derföre har jag påtagit mig vår gemensamma drägt. — Så uppfattar jag honom, ehuru det visst är troligt, att väl någon mensklig svaghet samt sjelfkänsla eller fåfänglighet äfven först hade någon del med i saken. Deraf härleder sig också min åsigt om Cialdinis bref. Det är, som Audinot sade, skrifvit med stål från OCastelfidardo; det är en Väs DR INTEREST KE