Göteborgsposten – 11 maj 1861, sida 1

EE TRATT NEAREST AE AE len lemnade dock finnarne möjligheten, om yckså icke vidare, att kunna söka att verka ör utvecklingen eller åtminstone bibehållandet vd den kultur, de dittills höjt sig till. Att besagna sig af dessa medgifvanden för att hinIra det finska folket att gå under i den ryska monarkien och för avt arbeta på åstadcommande af bättre tider, det blef derföre det inska folkets sträfvande. Och efter den ställning, som ståndspersonsoch den bildade klassen intog inom Finland, var det naturligen len, som skulle blifva bärarinnan för dessa sträfvanden. — Men nu gjorde sig ett förhållande, som redan länge forut existerat i Finland, men hvars betydelse förut icke varit så framstående, kännbart med ötvervägande makt. Detta var språkförhållandena i Finland. Det linska folket hade, som vi redan ofvan nämnt, uppkommit af de finska stammar, som uppLogo större delen af Finlands yta samt af den obetydliga svenska befolkning som bodde å nägra sträckningar af dess kuster. Ur denna befolkning var det som ståndspersonsklassen i Finland under föreningen med Sverige hade höjt sig. Denna ståndspersons klass hade genom förhållandena, isynnerhet efter den sedan Gustat IL Adolf mera utvecklade embetsmanna-centralisationen, lärt sig det svenska språket och till största delen antagit det som sitt hvardagsspråk. Men den under densamma stående allmogen fortfor att tala sina ursprungliga språk. Af Finlands allmoge talade sålunda storsta delen, ungetär två tredjedelar eller tre fjerdedelar, det finska språket, som var ett icke allenast från svenskan utan äfven från alla öfriga indogermaniska språk alldeles skildt tungomål, och endast den återstående delen at allmogen, på Nylands och södra Österbottens kustutrakter samt på Åland, talade svenska. Denna olikhet i språk emellan landets ståndspersonklass och större delen af dess allmoge lade mnaturligtvis en stor svårighet i vägen för all samverkan dem emellan. Alla vära svenska sjeltstyrelse-institutioner förutsätta, för att de icke skola försvinna till blotta former, att dessa begge klasser skola stå i en jemn vexelverkan med hvarandra. Den tillvexande centralisationen i Sverige, som inom Finland alltmera ledde till att inom embetsmanna och ståndspersonsklassen göra svenskan till det uteslutande språket, hotade derföre de svenska institutionerna derstädes med undergång. Ånnu hade detta förhållande visserligen icke verkat så ofördelaktigt, emedan en stor del af ståndspersonsklassen som vistades ibland den finska talande allmogen genom omständigheterna äfven var mer eller mindre hemmastadd i detta språk, och emedan alltsedan reformationstiden de religiösa böckerna voro öfversatta på finska och all gudstjenst skedde på folkets språk, samt emedan den svenska regeringen alltsedan drottning Kristinas tid sökt att i någon mån afhbjelpa det onda genom att ombestyra oötversättningar till finskan af de förnämsta utfärdade lagarne och författningarne. På våra gamla tolfskillingssedlar sågo vi derföre ännu statens betalningsförbindelse uttryckt äfven på finska. Detta tjenade visserligen att förmildra olägenheterna för finnarne af detta förhållande, men det upphäfde dem dock icke. Sålänge svenskan var det språk, på hvilket alla domar och andra ae TATE