Göteborgsposten – 11 maj 1861, sida 1

AA glädje. En plötslig tanke hade genomkorsat hans bjerna. Han tog barnets kropp och kastade den för den unga flickans fötter. — Om detta barn ej är ditt, sade han, så trampa med dina fötter på dess lik! Laura ryggade tillbaka, derpå stannade hon, tycktes fatta ett bestämdt beslut och tog ett steg mot den liffösa kroppen; men i det ögonblick hennes fot lyftes, för att utföra ett grymt ohelgande af det liflösa stoftet, trängde ett gällt skri fram från hennes läppar och hon föll till marken, ett rof för ett våldsamt nervanfall. — Ingenting! vi skola således ej få veta någonting! utbrast baron de Morandes i raseri. Här, afbröt Fouch, här finnes en lucka i min berättelse. — Huru så? frågade Brune, som lyssnat med stort intresse. — Jag har aldrig fått veta, huru denna scen slutades. — Men dagen derefter? Dagen derefter fann man i trädgården ej mera något spår af grafven, ej heller något som kunde förråda, att barnets lik fanns derstädes. — Och fröken de Morandes? — Hon gifte sig ett par dagar derefter med den man, med hvilken hon var förlofvad.