Göteborgsposten – 11 maj 1861, sida 1

ff — tighet, vågar du i min närvaro upprepa de skändliga beskyllningar, du gjort emot mig? — Huru kunna förklara tillvaron här af detta lik, om det icke är sannt hvad jag sagt? svarade Noöl; huru kunna förklara, att detta barn, om det ej är ert, bär kring halsen ett smycke, som tillhört er? Han visade dervid på medaljongen, som de båda unga männen redan bemärkt. Laura slet smycket från skelettets bröst. — Denna medaljon! utropade hon, den har blifvit mig frånstulen. — Ah! inföll Noöl, man skall då anklaga mig för tjufnad ? Baronen och chevaliern stodo stumma och slagna inför dessa båda anklagelser, som voro hvarandra så diametralt motsatta. Fastän de ifrigt önskade att kunna tro på Lauras oskuld, fastän deras hjertan ville förmå dem att lita på den unga flickans ord, fyllde dock Noäöls lugna och kalla beslutsamhet deras själ med djupt tvifvel. Huru kunde man väl också tro, att denne unge man som man, alltsedan han kom till slottet, ej haft att förebrå något, plötsligen skulle fått den exempellösa djerfheten, att med infernalisk skicklighet uppgöra en så skändlig komplott? Dessutom, detta skelett, detta materiela bevis på det brott, hvarför Laura blifvit ankla