Göteborgsposten – 11 maj 1861, sida 1

— —-— AS dem dragit sig öfver till det gamla broderlandet för att undgå äsynen af den smärtsamma förändringen, och sedan den ötriga delen, som antingen icke kunde eller icke ville ötvergifva sim tädernejord, resignerat sig i sitt oundvikliga öde, så begynte den hos det finska tolket ännu foruetvande lifskraften och verksamhetslusten att ätven i sin tur taga ut sin rätt. Finnarne kunde icke i evighet ofverlemna sig åt sorgen, och sedan de engång sörjt ut, begynte de att resa på sig till ny haudling och nytt lit. Vi hatva i vära tvenne foregående aruklar försökt att framställa de forhälanden i afseende å ställningen till Ryssland och ryska regeringen, under hvilka deuta hf och denna verksamhet hade att utveckla sig. Vi hatva försökt att visa, huru dels makten af omständigheter, som icke ens den ryska regeringen kunde omintetgöra, amt dels och tramtor allt dess eget valtörstädda inwesse förmådde densamma att i legalt och juridiskt atseende gitva Finland ställmugen at en egen konstituuonel stat, forenad med Ryssland, med bibehållande af dess gamla under foreningen med Sverige utvecklade samhällsskick, samt huru samma omständigheter och samma valtförstådda intresse älven sedermera allt fortfarande förmått den att så mycket som möjligt undvika at göra alltför stort intrång i det den sålunda engång medgitvit. Vi skola nu gå att söka uvvisa hvilket lif och hvilken verksamhet det finska folket under dessa forhållanden utvecklat. Finnarne hade i sex och ett halft sekel varit förenade med Sverige och denna förening hade lemnat djupa spår efter sig. Då Erik den helige kom ofver till Auras strand tör att utbreda kristendomen i finnarnes land, så fanns det ännu icke något finskt folk i Finland. Der funnos flera finska stammar: de egentliga finnarne, tavasterna, karelarene och i norra delen at landet qvener samt lappar; der fanns troligtvis äfven redan då ätminstone en del af den svenska befolkning, som fortfarande finnes på en del af Finlands kusttrakter. Men dessa skiljda stammar kande sig ännu icke utgöra ett och samma folk; de lägo i ständiga fejder med hvarandra och kände sig just icke närmare förenade med hvarandra än med närgränsande slaviska stammar. Genom den svenska eröfringen at Finland blefvo dessa stammar först sammanbundna genom gemensamma samhållsoch politiska institutioner. Finland trädde in som ett landskap bland de öfriga svenska landskapen, med samma rättigheter och i samma ställning som de, och samma förhållanden, som så länge kommo landskapen att i Sveriges historia bibehålla en viss sjelfständighet, gjorde äfven jemte Finlands lokala förhållanden, att detta land under en längre tidrymd at sin förening med Sverige intog en viss afslutenhet och sjeltständighet för sig sjelf. Under denna förening med Sverige lärde sig derfore de finska stammarne samt den svenska befolkning, som fanns i Finland att alltmera betrakta sig såsom en enhet. Skilnaden emellan egentliga finnar, tavaster, karelare, qvener 0. s. V. — lapparne hade under tiden blilvit drifna upp till den högsta norden — förlorade alltmera sin betydelse i medvetandet samt efterträddes alltmer af medvetandet af att de alla voro finnar. De lärde att känna sig som en finsk