Göteborgsposten – 6 maj 1861, sida 1

intrång på regeringens makt. — Detta dess sträfvande påminner mycket om jesuiternas. Det är på det politiska området detsamma, som deras var på det kyrkliga och religiösa. Protestantismen hade rest sig upp emot den katolska auktoritetstron, och all intelligens och lärdom och allt hvad som fanns at lust för fri och vetenskaplig forskning anslöt sig till densamma. Detta sågo jesuiterna och begrepo hvilken ofantlig kraft detta förlänade åt pätvedömets motståndare. De uppställde dertore för sig det problemet att söka göra just vetenskapen, lärdomen och den fria forskningen, hvilken framkallat protestantismen, till medel för auktvritetsväldets uppehållande. De försökte att hos sina lärjungar utveckla lärdom och forskningslust sa mycket, att de kunde bekämpa protestantismen med dess egna vapen, utan att dock läta den utveckla sig till tvitvel och opposition mot auktoritetstron. Och detta lyckades dem atven i hög grad. De lyckades aw förslatva den fria forskningen, utan att helt och hållet tillintetgöra dess produktionskratt. De lyckades att leda den Just så långt, som den kunde vara dem nytvg, och stanna den just på den punkt, der den kunde blifva dem farlig. Att detta kunde lyckas dem så, som det verkligen lyckades, ar ett bland de märkvärdigaste fenomenen i hela mensklighetens historia. — I politiskt alseende är det problem, den ryska regeringen ställt för sig, ungefar detsamma: alt leda tolktriheten och upplysningen jemnt så längt, som den kan tjena att öka den makt, den bestående regeringen kan ha att disponera ofver, samt att stanna den just på den punkt, der den hotar avt blitva farlig tör den bestående regeringens anseende. Sträfvandet att lösa denna uppgift har genomgått alla de tre sista monarkernas regeringar, Alexander I:s, Nikolaus samt den nuvarande kejsarens, Alexander II:s. De hafva visst varit något olika med hvarandra, dessa tre monarkers styrelser; Nikolaus hade mera öga för den fara för regeringens oinskrankta makt, som frihet och tolkupplysning medförde, hans äldre brors och sons sinnen hafva mera varit öppna för den törokade kraft, de kunna förskafta staten, Men hos dem alla tre har dock förefunnits samma sträfvande att använda frihetens och upplysningens fordelar till befodrande af enväldets och despotismens mål. Deraf deras bemödanden för den materiela kulturen, på samma gång de sökt lägga band på den andliga, derat deras liberalitet i afseende å lokal sjelfstyrelse med törbehållande af all politisk makt åt sig sjelfva, och annat sådant. Deraf också deras benägenhet att i de länder de eröfrat icke vara mera despotiska än som nödvändigtvis behöfts för att uppehålla deras envälde okränkt på samma gång de alltid fasthållit militärmakten i sina egna händer. I öfverensstämmelse med denna tendens har också ryska regeringens hela uppträdande mot Finland varit alltsedan år 1809. Den insåg alltför klart att opåkallade forändringar i de finska förhållandena endast kun