Göteborgsposten – 3 maj 1861, sida 1

polemik äfven blandade sig i frågan, är icke att förvåna sig öfver i ett fritt land. Hutfvudsakligen framstodo i densamma Aftonbladet, Göteborgs Handelstidning samt Kapten Puff. En svår stötesten var bland annat frågan, om de frivilliga skarpskyttekårerna skulle stå under konungens direkta befäl. Naturligen besvarades det skarpt nekande at alla de demokratiska bladen. Kapten Pulr gick tillochmed så långt, att den på det mest hejdlösa sätt sökte att förlöjliga en med alla de i Sverige och äfven annorstädes brukliga allerunderdånigaste och devotaste fraser forsedd ansökning från en skarpskyttekår till konungen. Derpå meddelar bladet, efter några anmärkningar, den kungliga kungörelsen om skarpskyttekårerna in extenso, samt uttalar derom töljande omdöme: Denna kungörelse är, ehuru den väl för mången icke skall vara rätt behaglig, dock likaså vwvigtig tör Sverige, som det kungliga uppropet, Pill mitt folk, af d. 17 Mars 1813 och sedermera d. 27 Nov. 1815, begge rörande landtvärnet, voro för Preussen. -— De hvilka ej finna bahag i den stängare militäriska anordningen står det fritt att undandraga sig densamma; men de få derigenom icke den äran att räknas tillhöra nationaltörsvaret. Också skola de i händelse af deltagande i krig icke hafva att af fienden vänta att få tillgodonjuta de rättigheter, krigsbruket erkändt åt militärer, då de icke kunna betraktas annorlunda än som guerillaband, emedan de blott äro beväpnade privatpersoner. Dessa frivilliga skarpskyttekårer fortsätter den tyska tidningen vidare skola för öfrigt komma att erbjuda en högst olikartad anblick, då de i alla händelser skola komma att i afseende å sina uniformer betydligt skilja sig från hvarandra. Det skall kanske icke heller komma att saknas kårer, i hvilka man skall kläda sig huru som helst. Klädnaden är dock blott en bisak, om blott goda vapen och militärisk anda finnas. Och på det senare är det bestämdt icke brist. Om också hittills blott bondeståndet presterat krigare åt staten, så finnes dock mod och lojalitet i allas hjertan och behöfver blott en vackelse. Dessa skarpskyttar skola vid förekommande fall kunna strida mot de bästa armåer. Man behöfver blott betänka hvilket inflytande det måste utöfva på hållningen hos en trupp, som består af vänner, anförvandter grannar och goda bekanta, att hvar och en noga känner den andra och hans förhållanden, så att hvar och en måste skämmas för den andra att visa sig feg eller olydig, för att icke hemma komma i dåligt rykte och i kåren förlora den aktning, med hvilken hans ställning i samhället är så nära förknippad. Sådan är det tyska bladets redogörelse för nationalbeväpningsrörelsen hos oss samt dess bedömande af densammas betydelse i militäriskt hänseende. Det går derpå öfver att bedöma dess politiska verkningar. Dervid kan det dock, lika så litet som tyskarne