Göteborgsposten – 3 maj 1861, sida 1

nations sträfvande vara annat än att påtrycka och påtvinga andra sin nationalitet, i skarp skyttekårs-rörelsen inlägga sträfvandet att utbreda den svenska nationaliteten genom Finlands återeröfrande. Efter denna så äkta tyska uppfattning af saken går det öfver till omtalande af sjelfva skarpskytteröselsens praktiska utförande. Såväl fran hufvudstaden lyder dess berättelse, som från rikets aflägsnaste vrår skallade ropet på nationalbeväpning samt åt. foljdes raskt af handling; man kom tillsammans i tio eller hundradetal allt efter som orternas befolkning räknades i hundrade eller tusendetal. Man samlade penningar för att anskaffa vapen och uppföra exercishus; man vände sig till regeringen för att få låna gevär; regeringen visade sig äfven beredvillig; ur flottans förråder erhöll 1uan väpen och bland armåens officerare skaffade man sig instruktörer. En kunglig skrifvelse utkom, som uppfordrade rikets biskopar och skolföreståndare att insända utlåtanden och förslag huru ungdomen, framtidens bärarinna, bäst skulle kunna bildas till färdighet i vapnens bruk. Regeringens medel räcka icke långt, men desto mera villiga visade sig medborgarena att lemna bidrag till uppköpande af små gevär för skolungdomen. Men tecknade visserligen icke summor af tusendetal pounds sterling, såsom de rika engelsmännen kunde göra det, men mången köpman och godsägare gaf flere hundra rdr, hvilket för ett fattigt land i alla fall är rätt vackert. Komiteer organiserade sig öfverallt för folkbeväpningen. Bland dess medlemmar, voro framstående militärer, lärda, godsegare och industriidkare. Man förde diskussioner som stundom blefvo rätt lifliga; många vackra, men äfven många pedantiska åsigter framkommo. En talare ville uppbringa Sveriges försvarskrafter till 300,000 man, således när 10 proc. af 3!(, millioner (Sveriges ungefärliga invånartal) efter hvilken beräkning Ryssland borde uppställa omkr. 3!7 millioner krigare. Naturligtvis bevisades det i bemötandet deraf klart, att Sverige utom sin 100,000 man starka stående här och sitt manskap å flottan af circa 35,000 man på sin högsta höjd kunde åstadkomma en folkbeväpning af 200,000 man. Härvid få vi omnämna att Preussen under Befrielsekriget uppställde 7 proc. krigsmanskap och det är väl det högsta ett civiliseradt folk kan vara istånd att gå ut med. Indianerna uppställa visserligen mera, men hos dem förstår också hvarje sextonårig lymnmel att till husbehof knäcka skallen på sin nästa samt förfärdiga sig en prydnad af hans skalp. Komiternas verksamhet öfverträffades dock af pressen; ty denna arbetade oöfverträffligt genom de offentliga organerna, hvilka utan undantag dagligen egnade flere spalter åt rubrikerna: nationalbeväpning eller folkbeväpningsrörelsen. Avt dervid jemte goda råd, uppmaningar, jemförelser samt berättelser om den engelska folkbeväpningen, en hel hop