Göteborgsposten – 1 maj 1861, sida 1

hästar finnas i Arpajon, så skola de ovilkorligen draga oss till Etampes. — Till Etampes ! spränga mina hästar ! skrek postiljonen. Fouch grep karlen kraftigt i armen och drog honom fram till det krossade hjulet. — Denna axel har varit nära afsågad, sade ban med en bestämd ton, som ej tillät några invänningar. Det är ej slumpen ensamt, som förorsakat denna händelse. Jag säger dig här, att om du gör en mine af att lemna oss, innan andra hästar blifvit förspända antingen för denna vagn, lagad naturligtvis, eller en annan, i hvilken vi kunna fortsätta vår väg, så ställer jag dig till ansvar för hvad som skett och handlar derefter. Kusken mumlade mellan tänderna ett svar, som Fouch ej kunde höra; men det var tydligt, att den resandes beslutsamma handlingssätt gjorde postiljonen litet rädd. — Jean, fortfor Fouch, se till hästarne, om jag får be. Brune och jag skola bispringa våra reskamrater. Färgaregossen, som åhört samtalet mellan Fouch och kusken, skyndade att gripa tag i betslet till hästarne och binda dem med säkra knutar i ett träd nära intill. Emellertid framträdde Aurora allt skönare och rikare i sin purpurfärgade morgondrägt, med inväfda guldstrimmor, och nattens sista skuggor