Göteborgsposten – 30 april 1861, sida 1

Huru? inföll Nicolas förvånad, skulle hon kanske vara oskyldig. — Och Noöl då? frågade Jean. Hvad har det blifvit af honom ? — Han är den af våra fiender som vi troligen ha mest att frukta. — Hvad! är Noöl en af dem, som varit med om att bortföra hr Bernards barn? — Jag tror det. — Men då förstår jag icke... — Förlåt, afbröt Fouche, låt mig fullfölja min berättelse, så skall allt bli klart för er. Inom en half timme skola vi vara i Arpajon och verkan af sömnpulvret, som för tillfället befriar oss från dessa herrar, skall snart upphöra, men jag skall tilldess nog hinna sluta min berättelse. — Baronen, fortfor Fouchå, tvekade om att öfvergifva sin syster, som chevaliern åter i sin kränknig icke ville vidkännas mera. De togo dock båda ett steg, för att aflägsna sig, och Noöl skyndade till den unga flickan, för att på henne slösa sina omsorger, då hon åter hastigt åter kom till besinning. Hon stötte häftigt undan trädgårdsmästaren och rusade bort till sina båda bröder, hvilkas händer hon fattade, samt nödgade dem att vända tillbaka till foten af linden. — Detta barn? sade hon flämtande. Hvad är det för ett barn?