Göteborgsposten – 30 april 1861, sida 1

synpunkter, men han ingår dock icke på nå gon radikal kritik af sjelfva centralisationen princip. Han påvisar centralisationens ofor delaktiga följder, men derjemte framhålle på samma gång de franska ekonomister nas åsigter, hvilka af den omständigheten at staten vanligtvis griper fel i sina försök at reglera handelsoch yrkesförhållandena, vilj draga den slutsatsen, att all statens reglering at det enskilda lifvets förhållanden, såsom öt verdrifter. Sjelf söker han att hålla en me delväg och päyrkar blott den öfverdrifna cen tralisationens skadlighet; men annat än el yttre medelväg, har han icke lyckats uppställa han har icke kunnat uppställa någon bestämq princip, från hvilken han kunde visa det fal ska i centralisationen och hvar dess grän bör vara. I teoretiskt afseende och i afseende i bevisningens konseqvens står derföre Dupont White obestridligen öfver Remusat i denn: strid, men deraf följer dock icke, att han ha rätt och att hans grundsats är den riktiga. De är ingalunda gifvet att individens väl och för del, såsom man vanligtvis förstår dessa ord och såsom Dupont-White äfven gör det, äl det högsta. Oss förefaller det att om Remu: sat ställt satsen om menniskans sedlighet d v. s. hennes pligt att af fri vilja och medve: tet göra det rätta, hvilken han nu endast : forbigående vidrör, såsom hufvudsats upp emot Dupont-Whites påstående — och att den står högre än hans, kan väl svårligen förnekas — så hade centralisationens hela teoretiska byggnad derigenom blifvit störtad. Menniskan kan cke af egen frihet göra det rätta och goda fall hon icke är fri, och är derföre sedligheten menniskans mål, så kan det icke uppnås utan att individen försäkras om åtminstone en viss sfer af frihet; och derigenom är också nödvendigheten af centralisationens tillbakavisanle ådagalagd.