Göteborgsposten – 30 april 1861, sida 1

välde, uppsigt, och inblandning ex officio alla menskliga förhållanden; den är regerin gens förmyndareskap ötver den enskildas all: handlingar och sysselsättningar, af huru pri vat natur de än må vara; den är hela de samhälleliga och sociala lifvets sammanflätan de och inväfvande i statsmaskineriet. Dett: törhållande kunde icke undgå att framkall: en opposition emot sig af en hel mängd, son kände ett sådan förmynderskap tryckande och som ville ha ätmiustone någon krets af mensk. liga litvet sig lemnad att sköta efter eget för stånd. Det var Alexis de Tocqueille, der snillrika observatorn af det nordamerikanska statsskicket, som först höjde decentralisationens baner i Frankrike och efter honom har en, visserligen icke stor, men i många afseender betydande skola fortsatt denna opposition, utan att dock hittills kunna stäcka den tillvexande centralisationen. Denna centralisation ha dock icke blott med den segrande framgångens forakt bemött denna opposition, utan har ätven på den teoretiska diskussionens område sokt att bekämpa densamma. Bland andra ha den genom ett visst egensinnigt oberoende utmärkte skriftställaren Dupont-White i tvenne skrifter I Individu et D Etat, som utkom för några år sedan, samt La centralisation sökt att — ehuru dock ingalunda från reaktionär ståndpunkt — taga centralisionen i försvar. Emot dessa hans skrifter har den kände författaren Charles Remusat i några artiklar i Revue des deux Mondes uppträdt till decentralisationens försvar, och vi vilja försöka att med några ord redogöra för denna debatt. Det intresse, som förmått en liberal person, såsom hr Dupont-Wbhite är, att tråda inom skrankorna till förmån for centralisationen, är individens största möjliga väl. Detta står for honom högre än allt annat; och huru skall detta säkrare och bättre kunna uppnås, än derigenom, att staten anstränger all sin kraft och vaksamhet, för att förskaffa och bevara åt den envskilde den jordiska lycksalighetens goda? Man ser att detta är att försöka, att ur dess egna premisser vederlägga den åsigt, som ställt individen och staten såsom motsatser till hvarandra, och lärt att centralisationen uppoffrar individen för ett fingeradt väsende: staten, som dock icke kan vara något annat än sammanfattningen af individerna. Att denna distinktion mellan statens fördel och de enskildas fördel är falsk, att dessa begrepp ickd stå i någon motsävtning till hvarandra, är helt säkert riktigt, och uti framhållandet deraf, ligger obestridligen en stor förtjenst hos hr Dupont-White. Men hans åsigt och hans grundsats leder obestridligen, då den konseqvent utvecklas, till socialism och kommunism. Det är på den af honom uppställda grundsatsens seger eller fall, som dessa lärors tall eller seger ytterst skall komma att bero. Emot denna grundsats och dess konseyvenser, är det som Remusat uppträdt. Han gör det, som man kan vänta af honom, med mycken finhet och framkastar många intressanta anmärkningar samt påpekar många nya