Göteborgsposten – 27 april 1861, sida 1

Han öfvade sig med tålamod i taskspeleriet, tills han kände sig stark nog, reste derpå etter sim fiende samt gaf representationer vid sidan af eller före honom, och besegrade ätven genom sin talent, sin hållning som fransk adelsman och sin eleganota prakt, tullkomligen, och öfverallt Pinetti, som ehuru händig dock var rå som en marktschreier. Det var vid denna sin verksamhet som Grisy antog namnet Torrini. Han bletlyckligt gift, men hade den tragiska olyckan att vid uttörandet af ett konststycke, i hvilket han föreställde Wilhelm Tell, skjuta ihjäl sin enda son. Från denna ud öfvergat lyckan Torrini; hans hustru dog, han sjelt blet melankolisk, stundom ända intill vansinne, och af den lysande, kraftiga, hämndgiriga och segrande adelsman-taskspelaren återstod blott en mild, vemodig, belefvad man, som för att lifnära sig drog omkring I sin genialt inrättade vagn, och hvars enda njutning at lifvet utgjordes af glädje öfver nya uppfinningar i hans konst. Sådan fann Robert honom, eller rättare, sådan var han, då han fann Robert. Så snart Robert kommit sig något, skref han till sin familj. Genom ett besynnerligt sammanträffande, som gjorde att föräldrarne trodde honom vara hos notarien, under det notarien trodde honom vara hos föräldrarne, kom han att ännu 1 ett par månaders tid stanna hos Torrini. Denne omfattade honom med faderlig ömhet samt lärde bonom allt hvad han kunde, under det Robert, för att göra sig nyttig, grep sig an med sin gamla älsklingskonst, mekaniken samt iståndsatte en automat åt Torrini. Bland de konststycken, som Torrini utförde och som ban lärde Robert, utfördes måvga högst simpelt med tillhjelp af Zilbermans låda, ehuru publiken naturligtvis måste förvånas, då den icke kände hvari förklaringen låg. Ånnu enklare i allt afseende var det konststycke som Torrini i sina välmaktsdagar utfört på en privat sance hos påfven Ps VIL En af kardinalerne hade ett ur, som han var mycket stolt öfver, dels för dess dyrbarhets och godhets skull, dels derföre att han aldrig kunnat upptäcka något annat likadant. Detta ur begärte Torrini samt slog sönder det inför pålven och kardinalerna. Häri var alldeles intet bländverk; han krossade verkeligen uret och kardinalen kunde med möda tillbakahålla sin vrede. Så mycket större blef också derföre hans glädje och den allmänna ofverraskningen, då Hs Hight påfven ett ögonblick efteråt på Torrinis uppmaning sökte i sina fickor och der fann uret oskadadt. Det måste hafva tagit sig förträffligt ut i verkligheten och tar sig ännu väl ut, då man hör det omtalas; men hela hemligheten låg deri att han hos kardinalens urmakare hade fått se hans ur och händelsevis var i besittning af ett likadant. Det behöfves någon fantasi för att komma på ett sådant konststycke; men det är för resten frivolt, emedan konststyckets värde är mindre, än det appoffrade urets. Fullständigt återställd till sin helsa, återvände Robert till sina föräldrar, och hans vackra förhållande till hans familj ses bäst deraf, att han ehuru fullväxt dock icke mot fadrens vilja ville lemna notariatet. Fadren insåg dock slutligen att han borde gifva ef