Göteborgsposten – 27 april 1861, sida 1

EA anledd af ett gräl vid ett spelbord. Döende hade Zilberman anförtrott Grisy, att hans motståndare hade haft rätt, och avt han gjort sig skyldig till ett bedrägeri, som han uttort med tillhjelp af en sinnrikt inrättad liten låda, som kunde bäras under handlofven innanför rockärmen. Denna lilla låda hade han döende öfverlemnat åt Grisy, för att den icke efteråt skulle finnas i hans qvarlåtenskap och kasta vanära öfver hans namn och hans familj. Huvu mycket Grisy än afskydde det bruk Zilberman gjort at lådan, hade den dock gitvit honom anledning att något sysselsatta sig med mekanik och behändighetskonst, och emot all mensklig beräkning skulle den kort efteråt blifva hans lifsuppgift. Han hade nemligen lemnat Florens och nedsatt sig i Neapel; en lycklig kur som han utförde på en förnäm sjuk hade plötsligt skaffat honom renommå och tillsammans med hans egenskap ar fransk ädling gjort honom till en välkommen gäst i de förnämsta hus derstädes. På den tiden — det var 1796 — kom magikern Pinetti, eller som han kallade sig chevalier Pinetti, till Neapei. Ett utomordentligt rykte föregick honom; han hade väckt entusiasm ötver allt i Italien, der man ju sedan urminnes tider har kunnat komma i lika stor exstas öfver konststycken som öfver konstverk. Också i Neapel gjorde Pinetti furore. Emellan honom och Grisy, som också något litet förstod sig på konsten, uppkom snart en närmare bekantskap. Grisy öfvade sig, gjorde tillsammans med Pinetti konststycken i enskilda kretsar samt uppfann nya. Till det yttre visade sig italienaren förtjust öfver Grisy, berömde hans talent, och öfvertalade honom slutligen att för ett välgörande ändamål uppträda och gifva en föreställning. Pinetti lofvade att besörja om de behörtliga hjelparne bland publiken. I ett gladt ögonblick hade Grisy sagt ja, och innan han rätt hunnit betänka sig, hade Pinetti låtit trycka och utdela aflischerna och konungen hade lofvat vara närvarande. Föreställningen begynte och gick en stund rätt bra, ehuru Grisy märkte att de, som voro anvisade åt honom såsom medbhjelpare, tvertom lade svårigheter i vägen för konststyckenas utförande. Med svårighet räddade han sig ur denna forlägenhet och var glad att kunna få gå öfver till ett konststycke som icke behöfde någon medhjelpare, emedan det skulle utföras med kort. Han tog det framlagda spelet och presenterade det för konungen med anhållan om att H. M:t ville utdraga ett kort. Konungen efterkom nådeligen hans begäran och tog ett kort, men vände sig straxt bort med ett uttryck af afsky. I stället för de kort, som Grisy laggt på sitt bord, hade dit blifvit lagda andra med karrikaturer öfver konungen. Grisy upptager kortet, som konungen låtit falla, uppfattar i ett ögonblick den diaboliska kabal, som blifvit anlagd mot honom, samt störtar ögonblickligen ut ifrån scenen för att åtminstone hämna sig; men han söker förgäfves Pinetti och nedfaller slutligen atsvimmad. Under det han bäres hem, uppträder Pinetti på scenen samt afslutar med behag representationen. — Från detta ögonblick blef hämnden för en lång tid den ledande tanken i Grisys lif. Han ville icke taga lifvet at Pinetti, men han ville tillintetgoöra honom inför allmänheten.