Göteborgsposten – 27 april 1861, sida 1

em R—————XK EE ee ter för sonens böjelse, och Robert kastade sig nu med ordentlig passion öfver mekaniken. Kort derefter gitte han sig och flyttade till Paris. Der måste han en lång tid kämpa med svåra ekonomiska förhållanden, men kämpade på ett sätt som väcker aktning både för hans karakter och för hans talent. I ett helt års tid slöt han sig inne för att utfora en automat, en menniskofigur, som kunde -krilva och teckna. Betalningen derför var 4,v00 rdr, som han var skyldig. Med otrolig flit och mycket studium fullbordade han derpå en annan automat, en näktergal som sjöng. Detta slags konst hör dock, likasom taskspelarekonsten till det tvitvelaktiga slaget, ehuru dess produktioner tidtals hafva väckt mycket uppseende samt dessutom obestridligen bero på en viss vetenskaplighet. I fall man kallar den för en konst i samma mening som urmakarekovusten, till hvilken den också egeutligen hörer, så är deremot intet att säga; men dels frambringar den icke något nyttigt och icke heller något skönt, och dels är den fullkomligt medveten om att menniskorna icke lockas till den blott af tillfredsställelse öfver den mekaniska skarpsinnigheten, utan af en känsla som liknar den man har för magien. kKtter någon tid lyckades Robert Houdin att erhålla större framgång, samt anlade vid Boulevart des Italiens en egen Theatre Robert Houdon. Vi hafva redan gjort uppmärksamma på, att det finnes en viss slägtskap emellan automatkonsten och det egentuliga taskspeleriet, och då vi sett att Houdin äfven lade sig efter begge, så var det i sin ordning att han förenade båda, då han öppnade sin teater. Vi skola icke uppehålla oss vid mängden af de nya och otverraskande konststycken, hvarigenom han kom i hog gunst hos parisarne, och öfver hvilka han i sina memoirer lemnar förklaringar. Vi vilja endast påpeka förklaringen af ett konststycke, som visar, till hvilken grad menniskan kan uppöfva sina förmögenheter. Det konststycke vi mena bestod deri, att konstuären begat sig från scenen bland allmänheten och låter i hemlighet visa sig någonting eller hviska sig ett eller annat ord och att hans son, som under tiden satt på scenen med förbundna ögon, på hans frågor ögonblickligen sva:ade, hvad fadren hade sett eller hört. Robert Houdin säger med rätta, att det skalle behöfvas flere volymer för att lemna en fullständig och tydlig förklaring at detta konststycke, och vi måste naturhgtvis inskränka oss till blotta antydvingar. Vi skola då först fästa uppmärksamheten vid ew faktum, hvarom hvar och en lätt kan öfvertyga sig. När ew fruntimmer går förbi ett annat, hvars klädedrägt förefaller henne anslående, kan hon med en enda blick uppfatta hela drägten och sedermera beskrifva den i allra största detalj. Detta bevisar, alt det är möjligt att uppfatta föremål med långt större hastighet än den, med hvilken de flesta at oss vanligen göra det. Dertill kommer ännu en annan sak. Houdin öfverraskade en dag sina två små gossar i en lek, som de sjeltva hade uppfunnit; den yngsta hade bundit för ögonen på den äldsta, och lät honom gissa sig till hvad hav, den yngste, höll i handen eller vidrörde. Allt detta ledde Houdin till en stor kombination. Han öfvade sig och