Göteborgsposten – 26 april 1861, sida 1

—Nu kunnen j vakna! sade han derpå till Brune, Jean och Nicolas. De trenne unga männen rätade genast upp sig. — Nu kunna vi samtala, återtog Fouchå. Dessa tvenne män äro under två eller tre tim-. mar ur stånd, att höra ett enda af våra ord. Jag svarar för sömnpulvret, som jag blandat i snusen. — Ni tror således, sade Brune, att de här två äro spioner, som man skickat i hälarne på oss? — Jag är säker derom. — Låt oss då draga nytta af deras sömn, sade Nicolas. Vi låta vagnen hålla och stiga ur. — Nej, inföll Fouchå lifligt, det skulle vara detsamma som att visa dem, med hvilka vi ha att göra, att vi genomskådat deras list. Vi skola tvärtom låtsa oss vara lurade. — Huru! sade Jean, hr Bernard har således mycket mäktiga fiender, då denna vår efterforskning kan inveckla sig så? — Det är ej fråga om Bernard, sade Fouch. — Men det är ju efter lilla Rosa vi resa? — Visserligen, men då vi återlemna till Bernard det barn som blifvit honom frånstulet, skola vi icke allenast uträtta en god gerning, vi skola äfven förhindra utförandet af en med djefvulsk skicklighet anlagd brottslig intrig.