Göteborgsposten – 26 april 1861, sida 1

et ——— sm —— sig svårigheter vid begreppet inkomst. Samma oklarhet och obestämdhet angående rikedomens rätta begrepp, som utötvat så stort inflytande på nationalekonomiens utveckling, sträcker sin inverkan äfven till begreppet inkomst. För att utreda detta börjar man att göra skillnad emellan bruttoinkomst och nettoinkomst, eller bruttoinkomstens öfverskott öfver produktionskostnaderna, samt menar, att detär i förhållande till nettoinkomsten som skatterna böra utgöras. Men så kommer svårigheterna att afgöra, hvad som är produktionskostnad och hvad som är improduktiv konsumtion. Skall t. ex. den mat man förtär, de kläder man hrukar, den htteratur man studerar, de lektioner man tager v. s. v. räknas till det ena eller till det andra? Lyckas man dock att teoretiskt och i afseende å begreppet utreda dessa svårighetar — och den modernare nationalekonomien har skäligen väl lyckats deri, det måste man dock erkänna — så återstår dock det värsta. Huru skall man kunna få reda på dessa förhållanden i verkligheten? Genom hvilka statistiska åtgärder skall man kunna skaffa reda på hvarje medborgares verkliga nettoinkomst? Metoden med beskattningskomiteer och metoden att lita på de skattpligtiges egna uppgifter tyckes hvardera erbjuda lika stora svårigheter. Misstag och falska uppgifter tyckas vara omöjliga att undvika och hvarje sådan oriktighet skall bidraga att belasta deux ena medborgaren orättvist i förhållande till den andra. Orättvisa och obillighet synes derföre nödvändigt skola blifva följden af försöket att bygga ett beskattningssystem på grundsatsen att hvar och en skall betala i förhållande till sin inkomst. De flesta, som tänka öfver dessa saker, sluta derföre också med att uppge ett sådant försök samt ansluta sig till den traditionella praktiken, emedan den åtminstone har den fördelen att kunna vara utförbar. Fästom oss dock vid att allt detta likväl hänför sig blott till frågan om den praktiska möjligheten att realisera en skatt, proportionel mot hvars och ens inkomster. Sjeltva satsen om riktigheten och rättvisan af ett sådant ördelningssätt af skatterna — ifall det kunle utföras — är derigenom ännu icke på nåsot sätt angripen. Tvertom var det just emelan man såg att en inkomst skatt genom de nedel man kunde finna på för dess iverksätande icke skulle komma att realisera en sålan fördelning, som man leddes att förkasta len. Satsen om riktigheten at beskattningens roportionalitet mot den skattdragandes inomster blir derföre oförskränkt; den qvartår i alla händelser såsom ett uttryck för det deal, man i beskattningsväg bör söka att efersträfva, eller som man i nödfall bör försöka tt åtminstone så litet som möjligt aflägsna ig ifrån. Om man således äfven ser sig tvun;en att erkänna, alt det system man velat ppbygga, för åstadkommande af ska ternas ordelning bland de skattdragande proportioelt mot inkomsterna, icke uppnår det mål nan åÅsyftat, så ligger dock deri ännu icke