Göteborgsposten – 18 april 1861, sida 1

Hans exempel elektriserade oss och kom oss att glömma faran... — da, sade Låonard. Polislöjtnanten sade drottningen, att han saknade ord, för att kunna efter förtjenst beskrifva den italienska ädlingens beundransvärda uppförande. -— Modet är en herrlig sak! anmärkte markisinnan och mönstrade i en liten handspegel sina hvita tänder. — Helt hastigt, fortfor grefve de Sommes, och just då vi, slutligen öfvertygade om det onyttiga i våra räddningsförsök, förenade oss alla, för att förmå markisen begagna sig af den sista utsigten till räddning, som måhända ännu återstod oss, helt hastigt hördes ett rop nära intill från en korridor, vid hvilken funnos flera dörrar, som förde till rummen i andra våningen. Det var det första menskliga ljud vi hörde 1 detta förödelseställe. Camparini rusade fram: vi följde honom, ilade genom en riktig eldmur och uppnådde en sönderslagen dörr, genom hvilken en svart röksky slog emot oss. Såsom vi sedan fingo veta, förde denna dörr till de rum, som beboddes af m:me de Versac, rådsherrens svärdotter. Det var från detta rum ropet kommit. I detsamma föll en hel mur ned till venster om oss, och folkhopens skri blandade sig