Göteborgsposten – 17 april 1861, sida 2

På befallning af br Lenoir, hopsamlade mar vid foten af muren en hög madrasser och täcken på det de af oss som kunde falla ej måtte skada sig för mycket, derefter drog man tillsammans på denna punkt en del af arbetarne, för att hindr: elden från att hejda oss i vårt företag. Fönstret, genom hvilket vi kröpo in, till. hörde ett litet rum, som låg nästintill hr då Niorres arbetskabinett, hvilket åter stod i för bindelse med rådsherrens e-skilda våning. Camparini gick, alltid lugn och oförsagd, spetsen. Hr Lenoir följde honom: derpå kon Lauzun och jag slutade tåget. Det lilla rummet var fullt af rök, men änn oangripet af elden. — Verkligen? inföll markisinnan och slog med en förvånad mine upp sina stora ögon ni han alla fyra blottställt er för en förfärlig död, för att rädda personer, som j knappast känden ? Men det var ju en riktig dårskap! — Det var allt hvad ni behagar, markisinna, men vi tänkte sannerligen icke deröfver. — Det är naturligt, inföll mime dHorbigny med den största köld; ty om ni besinnat er oss — Dessa herrar ha, tyckes det mig, utvecklat ett verkligt hjeltemod, sade hårfrisören. Hr Lenoirs vittnesmål till hennes maj:t var ji letta afseende uttryckligen detta: Hr de Lauzun