Göteborgsposten – 17 april 1861, sida 1

BTCC mn ———L — mäktig del vill återtaga pastor primarius Fal1 lenius från Stockholm och på biskopssätet ipphöja denne man, som ännu med ungdomig kraft kunde föra stilsstyrelsen och i oroiga tider vara ett godt värn för kyrkan. Slutligen har ett fjerde parti uppgjort ett förslagsprojekt, på hvilket man förbisett nationaliteten för att hafva riktigt värdiga och äkta prelater och der första och andra rummet skulle intagas af professorerna Sundberg och Bring från Lund och det tredje af artighet lemnas åt domprosten Laurenius i Linköping. Af så här många olika meningar tycks det som utgången at valet skulle blifva ovissare än någonsin, såvida icke det respektiva presterskapet inom stiftet genom sina budkaflar, värfningar och kanske kalaser innan valdagen något hopjemkat sina åsigter. Då nu f. d. statsrådet grefve Hamilton icke mer kommer i fråga för kräcklan, är det väl ingen af de uppräknade kandidaterna, åt hvilken regeringen företrädesvis skänker sin gunst; det är således att förmoda att den, som kommer att innehafva första rummet på förslaget, också blir den utnämnde, i motsats till hvad som just skedde i Wexiö. Emellertid är i våra antiepiskopala dagar platsen kanske icke så afundsvärd, måhända blir den lycklige i denna nya tid lika olycklig som biskop Brask vari den gamla och säkert är, om han icke i episcopian kan få den äran att vara den siste i räkningen, den siste som i den nejden braskar i skruden af guldbrokad. Det Adelsvärdska palatset ramlade, d. v. s. det foll som id för ett riksbibliotek, men står qvar som hofstallmästare Braunerhjelms egen dom. Nånå, en man som inlaggt så stora förtjenster som hofman och från kapten vid gardet stigit direkte upp till de högsta värdigheter, som blifvit behängd med de förnämligaste ordenstecken, bestrålad af nådens ljus och som på köpet får förvalta en enkedrottnings förmögenhet, han må väl också unnas att bo gentilt. Det goda och riksvigtiga förslaget kom för sent, eljest skulle nog den förre egaren till palatset och måecenaten hellre behjertat bibliotekets nödställda belägenhet än hofstallmästarens lyxtillökning. Illa är det således beställdt icke blott med våra boksamlingar utan äfven med alla andra kunstskatter i hufvudstaden. Och någon utsigt att få det bättre ha de icke. De ligga såsom undangömda rikedomar, utan att lemna det fulla intresse som de böra och kunna. Ingen, som aldrig så litet känner ställningar och förhållanden i det afseendet, går förbi det ståtliga nationalmuseum utan att sucka eller utan att förargas. Det står såsom en mycket omtalad skönhet, hvars yttre man finner ganska ståtligt eller åtminstone nyfiket beundrar, men hvilken man beklagar att hon har så liten själ, att hon är så dum och att hon icke alls kan tillfredsställa ens billiga förväntan. Detta granna hus, som emellanåt står stilla i växten och som vi, efter föregående beräkningar, icke hade rätt att hoppas se färdigt i vär tid, detta konsternas omtvistade visthus skall dock blifva fullt i ordning och beboeligt inom trenne år. Kleen haricke sagt det, förstås, utan det lär vara kungsord. Hufvudstadens fruntimmer, som slagit ur hågen att resa statyer och som icke velat förena sig med herrarne i ett hospital för