Göteborgsposten – 16 april 1861, sida 1

egenskaper. Förhållandet är nämligen att ingen uppåteller utåt-skjutning kan verkas genom grundens belastande, utan att den lösa jordmassan på samma gång komprimeras eller sammanpressas och derigenom får en ökad motståndskraft, hvaraf följer att sjunkningen blir allt långsammare och långsammare och alldeles upphör när den nått en viss gräns; för att måhända delvis åter börja, när grannen bygger och, genom grundens utgräfvande, minskar det sidotryck som hittills stadigt uppburit den tunga brandmuren cmellan båda tomterua. Förargliga remnor uppstå, men de äro lätt lagade; och just det obestridliga förbållandet att dessa sättningar och sjunkningar i vår stads på den uslaste botten byggda hus i allmänhet äro så obetydliga (der man nämligen icke pålat), bevisar på det klaraste, att mudderleran endast i en ganska ringa grad delar vattnets egenskaper iifrågavarande hänseende. Samma slutsats kan ock dragas deraf att, när efter någon tid fortsatt pålning en ny påles neddrifvande verkar en uppskjutning af de förut nedslagna, så sträcker sig denna hufvudsakligen till de allra närmaste pålarna. Likaså visar det sig vid sandpålningen att den tidigare antydda benägenheten hos den särdeles vattensjuka leran eller gyttjan att likasom jäsa upp, icke sträcker sig på särdeles stort afstånd, såsom den ock lätt nog öfvervinnes. Ty sandpålningen erbjuder just rätta sättet att; få bugt med den öfverflödiga vätan, hvarpå jordmaesans hydrauliska egenskaper bero. Vattnet har nämligen fritt lopp genom den strida sanden, äfven om den är aldrig så hårdt sammanpackad, och det slår icke fel, att leran eller gyttjan, så djupt ner som hejarens slag verkar derpå, sammanpressas, och mister sitt öfverflödiga vatten, hvarigenom den blir ganska fast och förlorar förmågan att likformigt fortplanta trycket åt alla håll. Häri ligger den naturliga förklaringen till den utomordentliga fasthet som är en obestridlig och hastigt inträdande foljd af sandpålningens användande och det torde väl vara uppenbart att, då hejarens slag hvarken ger anledning till någon uppjäsning eller utåtskjutning, ehuru det verkar med en kraft som motsvarar ett par tusen skeppunds tryckning på qvadrattummen, man ingenting har att frukta af en framtida belastning af t. ex. tusendedelen af denna kraft, såsom förhållandet skulle blifva vid det nya packhuset. Och hvar skall föröfrigt mudderleran finna det utlopp, för bortrinnande eller uppåtskjutning, som är ett nödvändigt vilkor för all sättning eller sjunkning af här ifrågavarande art. Inom och emellan byggnadens murar kan det icke ske, äfven om all jord der bortschaktats, såvida som grunden lägges med likformig styrka under byggnaden, till förekommande lika mycket af uppåtskjutning som sjunkning. Hvad marken utomkring byggnaden angår, behöfver man endast besinna, att, oafsedt all genom sandpålningen beredd styrka, blotta trycket af en 7 fots hög jordbank (såsom när rostverket nedlägges sju