Göteborgsposten – 15 april 1861, sida 1

skyvärda brott, som försänkte hela denna familj i så djup sorg, afhöll markisen från att tänka på de båda unga flickorna? Alldeles icke! Ju mera man talade derom, desto mera, påstod han, kände han den i sitt hjerta uppvaknade passionen tillväxa. Vi spelade och markisen förlorade fabelaktiga summor med bekymmerslösheten hos en saun grand seigneur, hvilket han verkligen är. När man fann, att Camparini envisadeg i sin idå, började vi alla, och jag först och främst, det medger jag, förutspå honom de hiskligaste saker. Vi skrattade, utan att ett enda ögonblick kunna ana hvad som skulle inträffa. Hvarje försök, som gjordes för att bevisa honom omöjligheten af hans nya kärleks framgång, besvarades af Camparini med ett i den lugnaste ton sagdt förträffligt skäl. -Men de båda flickorna äro förlofvade med markis dHerbois och vicomte de Renneville, sade Lauzun till honom. — Så mycket bättre, svarade han, jag tycker om hinder. — Men de känna er ej ens till namnet. — De skola lära känna min person. — Men, sade jag vidare till honom, de veta ju icke ens, att ni älskar dem. — De skola få veta det. — Och hvem skall säga dem det?