Göteborgsposten – 13 april 1861, sida 1

MAA NERE AREAR ERA SAO Som det vanligtvis är fallet med dem, som stiga uppåt genom talang och stilla dygder, nemligen att de måste börja med någon olycka, som de hatva att öfvervinna, så var det också fallet med familjen Koburg, och nyligen hafva de två koburgska furstinnor dött, hvilkas öden omfatta familjens största olycka och dess största lycka, och hvilka på ett märkvärdigt sätt grepo in i hvarandra. Den ena af dessa damer var Juliana Henrika Ulrika, dotter af hertigen Frans af SachsenKoburg och syster till den nuvarande belgiske konungen Leopold. Hon var född år 1781 och förmäldes år 1796 med storfursten Konstantin, kejsar Nikolaus broder, samt antog den grekiska religionen och namnet Anna Feodorowna, men kunde icke hålla ut med sin våldsamma gemål och blef år 1820, åtföljd at allmän aktning, skild ifrån honom. Hon dog för några månader sedan i Schweitz. Den andra var hennes 5 år yngre syster Maria Lovisa Victoria. År 1803 äktade hon fursten af Leiningen, men blef enka år 1814. Hennes broder Leopold, Belgiens nuvarande konung, hade samtidigt den lyckan att Englands tronarfvinge, prinsessan Uharlotta, förälskade sig i honom. Han blef också gift med henne, men förlorade henne genom döden redan år 1817. Han hade dock brukat sin ställning i England att arbeta för att hans slägtinge, konungen at MNachsen, icke förlorade sitt rike, hvarmed han hotades på Wienerkongressen. Genom prinsessan Charlottas död tycktes Koburgarnes lycka förblekna; men ödet ville blott byta om personer. Då den direkta britiska tronföljden nu stod i fara, skyndade konungens trenne bröder, hertigarne af Kent, York och Clarence att gifta sig, och hertigen af Kent valde storfurstinnan Anna Feodorownas syster, furstinnan af Leiningen. Hon gifte sig med honom, såsom man har skäl att antaga, icke af kärlek och icke heller af hänsyn till hans makt och rikedom — ty han var så fattig att han måste bo hos henne — men för möjligheten af att i lotteriet för Koburgarne vinna lotten att föda ett koburgskt barn till tronarfvinge. Det lyckades, medan de tvenne andra hertigarnes äktenskap blefvo barnlösa. Knappt var hon i välsignade omständigheter, förr än hon och hennes gemål reste till England for att barnet skulle kunna födas å britisk jord. Hon har sjelf omtalat huru besvärlig resan var för henne och hennes gemål, isynnerhet för denne senare, på grund at penningebrist. I England födde hon prinsessan Victoria (år 1819) och åtta månader derefter dog hennes gemål, hertigen af Kent. Hon stod nu, som hon sjelf har skildrat, ensam, fremmande och föga uppmärksammad i England. Georg IV lefde ännu — han dog först 1830 — och etter honom skulle William, hervig af Clarence följa, och han kunde ännu erhålla barn. Hennes broder Leopold understödde henne med ett litet årligt apanage. Hon uthärdade dock sin efter engelskt-furstliga förhållanden fattiga och förbisedda ställning, blott sysselsatt med pligten och hoppet alt uppfostra en arfvinge till den britiska tronen. Han höll sig aflägsnad från alla politiska partier, egnande sig helt och hållet åt sitt barns uppfostran, och genom detta enkla, kloka och anspråkslösa uppförande steg hon småningom i statsmännens uppmärksamhet och