Göteborgsposten – 13 april 1861, sida 1

en djup och förtorkande egoism, och en till sin yttersta gräns drifven likgiltighet för allt hvad som icke rörde henne personligen. Markisinnan hade äfvenledes blott trenne ständiga tankar, åt hvilka hon offrade allt och alltid: att se sina minsta önskningar och dåraktigaste nycker tillfredsställda och att kunna med fulla händer strö för sina fötter det guld, som hon så gerna betraktade i sina kistor. Girighet och slöseri mötas oftare än man tror, då egoismen utgör ett föreningsband emellan dem: markisinnan utgjorde ett bevis på denna så föga sällsynta förening. Lonard kände fullkomligt markisinnan : också hemtade han sig hastigt från den första rörelsen af förvåning, som han rönt i närvaron af denna isköld. Det bekymrade honom dessutom föga, om markisinnan dHorbigny intresserade sig eller icke för familjen de Niorres. Han var alltför fåfäng öfver sin ställning hos drottningen och alltför mycket uppblåst öfver sitt eget personliga värde, för att fästa någon uppmärksamhet vid andra än sina egna angelägenheter. Han lemnade också tvärt den allvarliga ton, han en stund begagnat, och började, helt och hållet egnande sig åt sitt vigtiga verk, kompli