Göteborgsposten – 12 april 1861, sida 1

Plötsligen kastade en tanke nytt ljus i deras genom åsynen af dessa brott förmörkade bjernor. -— Blanche! ropade markisen. — Lonore! ropade vicomten. De omfamnade hvarandra. — Låt oss dö med dem! sade de och skyndade ut. Det var hög tid. De båda väggarne till m:me de Nohans rum, hvilka skiljde detta från de tvenne nästintill liggande salongerna, störtade ned på en gång och gåfvo ny näring åt elden. Korridoren stod i lågor ... De båda unga männen sprungo dock igenom densamma i hela dess längd, öppnande hvarje dörr och undersökande hvarje rum; men alla rummen voro tomma. Komna till ändan af korridoren, reste en tjock mur ett oöfverstigligt hinder emot dem. De måste vända om och skynda tillbaka genom korridoren; men elden hade gjort stora framsteg ; öfverallt reste sig ett eldhaf emot dem och röken var nära att qväfva dem. Men vid åsynen af den hotande faran blefvo de åter lugna. De trodde båda att Blanche och Låonore lifvit uppoffrade denna blodsnatt, och hade sjelfva wu ej mera än en tanke, den att dö i sin ord