Göteborgsposten – 11 april 1861, sida 2

preussiska riksdagen, att man skulle förklara Venetien ej tillhöra Tyskland framkallade lyckligtvis hos italienarne en stor välvilja för Preussen. Men denna är nu störd derigenom att en ny preussisk grefve, dertill i ego af en officiel karakter, ånyo satt en fläck på preussiska namnet i italienarnes ögon. En korrespondent skrifver om denna senaste bragd, under den 25 mars, från Palermo följande: I förliden vecka anlände hit grefve Schlippenbach, officer och attach6 vid preussiska gesandtskapet i Rom. Kort derpå tillsades härvarande preussiske konsul af ministern för allmänna säkerheten, Carini, att man såge sig tvungen låta polisen undersöka grefvens etfekter. De angifna skälen voro bestämda. Grefven hade nemligen genast efter sin ankomst personligen aflemnat flere rekommendationsbref till åtskilliga för politiska stämplingar misstänkta personer, isynnerhet till en prest i det närbelägna Monreale, på hvilken polisen redan sedan lång tid tillbaka hafv sina ögon fästade. Polisen såg sig föranledd att konfiskera de öfverlemnade skrifvelserna, och det visade sig uå, att den bourbonske generalen Bosco var författaren och innehållet af mycket komprometterande art. Visserligen ursäktade sig attacheen dermed, att han ej känt till brefvens innehåll och endast af artighet åtagit sig att befordra dem, emedan brefskrifvaren försäkrat, att de blott innehöllo rent enskilta förfrågningar rörande en honom förut tillhörig egendom. Men öfverbringaren af brefven betecknas i dessa såsom en person, hvilken är medveten om förtroendet, och rekommenderas för öfrigt särdeles varmt, hvarföre hr grefvens ursäkt förlorar allt värde. Undersökningen af attacheens saker lemnade ej något resultat, men polismästaren sade hkväl grefve Schlippenbach midt i ansigtet, att han icke kan förstå, huru en person, som bär en så ärofull uniform, kan åtaga sig dylika tjenster. Af undseende med hans regering företogs ingenting vidare emot honom, men han måste likväl följande dag lemna ön. Preussiske utrikesministern v. Schleinitz har sedermera i preussiska deputerade kammaren desavouerat den värde grefvens åtgöranden och bl. a. yttrat: Det behöfver väl icke framhållas, att preussiska regeringen står skiljd från dylika agitationer, och att desamma icke allenast icke autoriseras af regeringen, utan äfven stå i afgjord motsägelse med preussiska regeringen. fy ingen regering kan tillåta en i dess tjenst varande person, att på egen hand drifva politik eller göra sig till organ och tolk för främmande politiska intressen och ändamål. — Emellertid har hela denna sak gjort ofantligt uppseende och kommit många att tro, det preussiska regeringen hyser en viss försmak för reaktionära tendenser, då hon kan låta sig representeras af dylika personligheter, om hvilkas politiska åsigter hon ingalunda kan antagas sväfva i okunnighet. Det saknas ej heller andra kriterier i detta fall, och ej minst talande är det nu allt bestämdare ryktet om ett nytt närmande mellan Österrike och Preussen, ett närmande som åter, isynnerbet om man sammanställer det med ryske kejsarens nya opposition mot reformsträfvandenai Polen, framkallar tanken på den heliga alliansen, detta furstebarn, som aldrig riktigt dött. Gemensam fara föranleder gemensamt försvar — och Österrike, Preussen och Ryssland frukta alla tre för sitt Polen, samt för Sfinxen. Osterrike befarar, att möta denne senare i Italien, Preussen fruktar att en dag få se honom göra ett språng öfver Rhen och Ryssland säger ej högt, men tänker inom sig, att han har sina fingrar med äfven i polska frågan. Från Wien skrifves, att Österrike och turkiska Porten ingått ett fördrag enligt hvilket Österrike, för att söka förekomma upprorets utsträckande inom sina egna gränser, skall intervenera i Herzegowina och närgrän