hvarandra. Hon bifogade tillochmed, att det var hennes pligt att resa, ja, att hon hade mycken lust att resa... och en mängd andra förträffliga skäl. Långtifrån att motsätta mig hennes förslag, förde jag henne sjelf till Civita-Vecchia. Ett fartyg afgick just då till Frankrike, vi omfamnade hvarandra och tvenne timmar derefter tänkte vi ej mera på hvarann . . . det bekände vij senare, — Ni har således återsett henne! frågade en af bordsgästerna. — Ja efter min andra hängning, sedan jag blifvit ensam, reste jag till södra delen af halfön. Åren förrunno. Jag var bosatt i Rom. En afton (aftnarne ha alltid bragt mig olycka) mötte jag en qvinna . . . utomordentligt skön: den romerska typen i hela dess renhet . , -— Det vill säga, att ni blef bindgalen, afbröt la Duthå. — Riktigt, sköna dame. Jag har kort minne, det medgifves. Jag hade under trenne år ej sett min hustru, jag glömde att jag varit gift förut . . . och förenade mig med min nya eröfring. — Och denna gång var ni lycklig ? — Mycket lycklig, monseigneur, men när olyckan börjat att förfölja en menniska, upphör hon aldrig dermed. Jag hade nämnt för min andra hustru om min sköna födelsestad Florens;