Göteborgsposten – 10 april 1861, sida 1

— —— som ett slags spöke, måhända injagande en blodig skräck hos några få, då den deremot otvifvelaktigt förefallit de flesta som ett tomt skrämskott. Genom den nya lagen försvinner plötsligen hela detta skuggspel af betydelselösa dödsdomar, lagen skall återvinna sin kraft och de dödsdomar, som hädanefter i dessa fall komma att af domstolarna afkunnas, skola uppbäras af den allmänna rättskänslan. — Dödsstraffet är nu afskaftadt for alla arter af vanliga dråp, de må ha skett i uppsåt att döda eller ej, — för förgiftning, hvarat död ej följt, — för barnamord och fosters tördrifvande, — för våld ä embetsman under hans embetsutöfuing, — för dråp i envig m. m. Ja, till och med för mord, hvars karakterer hädanefter blitva uppsåt att döda och berådt mod, är dödsstraliet icke bibehållet såsom absolut, utan det ar domaren medgifvet att, der brottet är under synnerligen mildrande omständigheter tföröfvadt, i stället döma till straffarbete på lifsud. Detta stadgande, förordadt af sista riksdagens lag-utskott, väckte dock mycken tvekan hos ständerna och afslogs at de två första riksstånden, men antogs af de begge öfriga och bifölls jemväl at förstärkt lag-utskott. ÅA ena sidan fruktade man att i afseende å ett så groft brott, der mildrande omständigheter ansågos vara sällsynta, lägga i domarens hard en straffmildring som ensamt borde vara föremål för benådningsrätten ; å den andra åter fann man ett sådant medgifvande vara en nödvändig konseqvens at det antagna latitudsystemet i afseende a straffbestämningarna. Regeringen har imellertid ru sanktionerat det nya stadgandet, som, enligt hvad vi hört uppgifvas, i öfriga europeiska länder icke skall ega sin motsvarighet utom hos ett par smärre stater, och som derföre icke torde undgå att ådraga sig äfven främmande rättslärdes uppmärksamhet. Men oaktadt den väsendtliga straffmildring, som sålunda antagits i fråga om de grötre brotten, synes man dock ingalunda behöfva befara, att straffen skola blifva mindre verksamma än hittills; ty de äro på intet sätt ringare än de förut varit de facto, d. v. 8 sådana som de bestämts i nådeväg. Det torde snarare, utan fara för misstag, kunna antagas, att hädanefter icke sällan ett strängare straff skall drabba en brottsling än det, som under den gamla lagen skulle för honom blifvit af konungens nåd bestämdt. I tråga åter om säåramål och ringare misshandel hatva, såsom allbekant är, hivtills gäl-: lande straffbestämmelser varit alltför vådligt slappa. För några få riksdaler kunde man grundligt genomprygla en annan, och att hugga af nåsa, öra, haud, arm eller fot kostade i böter ej mer än tillhopa 80 daler. (Särskilt straff för bruk af lifsfarligt vapen blet dock 1845 bestämdt). Man såg således här, i nästan all dess glans, den forna näfrätten, fastän den sökte skyla sig med en flik af lagen, och vi kunna nu ej annat än undra, att ett sådant tillstånd kunde sålänge tortfara. Svenskarne hafva dock sedan urminnes tider haft i arf den instinkt att söka mer skydda sin egendom än sina personer, och karakteristiskt är afven att då 1854 års ständer grepo sig an med att partielt förbättra vår kriminallag, de började med tjufnads