Göteborgsposten – 10 april 1861, sida 1

— Hr markis, afbröt m:ll Duthe skrattande, ni har ett hjerta, mera eldsprutande än sjelfva Vesuvius, --Bah! inföll italienaren, Vesuvius är aska och jag är helt och hållet lava. Kortligen, jag blef ända till vansinne förälskad i madonnan och beslöt att gifta mig med henne, utan att ens rådfråga min familj (jag hade fullkomlig frihet öfver både min person och min förmögenhet). — Ni var ung? frågade prinsen. — Jag var aderton år gammal. Det förklarar mitt dumma streck : jag blef emellertid madonnans lycklige make. — Ni var lycklig? — Ah! min lycka var endast af kort varaktighet. Efter trenne månaders förlopp, märkte jag till min djupa smärta, att madonnan och jag voro bestämda att lefva långt ifrån hvarandra. Denna upptäckt nedslog mig icke: jag beslöt att sätta ett lämpligt afstånd emellan oss... —Bra tänkt! sade baron de Candore skrattande. — Och hvad svarade madonnan, då ni gjorde henne detta graciösa förslag ? frågade hertig de Lauzun. — Hon sade mig, att en hustru ej bör hafva någon annan vilja än sin mans, och för första gången alltsedan vår förening voro vi ense med