Göteborgsposten – 10 april 1861, sida 1

REN nmmmmmnna.. brotten. — Genom den nu utfärdade författningen äro straffen för såramål och ringare misshandel högst betydligt skärpta. För brott, som enligt 1734 års lag kunde försonas med 80 dalers böter, kan man nu få sig ådömdt till och med 10 års straffarbete, och for ringare grader at våld, som orsakat något lyte, straffarbete i förhållande till brottets beskatfenhet. Förordningens 14 lyder så: För uppsåtlig misshandel, hvarå ringare eller ingen skada följt, vare straffet böter från och med fem tillockied tvåhundra riksdaler eller fängelse från och med två till och med sex månader. Denna I som säledes atser jemväl simpla örfilar och skuffningar, rekommendera vi till begrundande at samtlige våra slagskämpar, synnerligast dem, som göra auspråk på avt räkna sig till den bildade klassen och hvilkas samhällsställning och uppfostran väl icke utgöra några tormildrande, utan tvärtom ganska försvårande omständigheter, så att tör dem fängelset hädanefter icke sällan torde komma att visa sig 1 perspektivet. De böra derföre betänka sig något mer än förr innan de höja armen eller lytta käppen, vore det ock mot den ringaste, helst de icke kunna beräkna effekten af slagen. Men förtjenar behjertas jemväl at den stridslystne i lägre samhällsställning. Atven då straffet stannar vid böter, blifva dock dessa för den ringare ganska kännbara och lära väl, 1 anseende till deras högre belopp, oftare an förr få aftjenas med ganska läng tids fängelse vid vatten och bröd. Det torde derföre ock vara att hoppas, att slagsmål småningom skola upphöra att räknas bland nojena på marknader och auktioner, och det skall kanske snart blifva allt mer svårt att vid något sådant tillfälle få höra den ene fråga den andre, huru dags slagsmålet skall börja ? I sammanhang härmed anse vi oss ock böra påpeka 38 8:s stadgande derom, att äfven den ringaste misshandel, utöfvad af den ena makan mot den andra, icke må försonas med lindrigare straff än fängelse. Ett annat för stridslystnaden ganska kylande piller torde ock vara den utsträckta rätt till nödvärn, som genom författningen blifvit medgifven. För bättre minnes skull anföra vi den derom handlande 55 8, så lydande: Varder man af annan öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara, då ege man rätt till nödvärn och vare saklös för den skada, som man till farans ufvärjande gör.