Göteborgsposten – 8 april 1861, sida 1

Ryssland gjorde äfven någon diplomatisk för bindelse nödvändig. Den diplomatiska för bindelsen var dock endast tillfällig. OCzarei hade intet beständigt sändebud i England och engelska regeringen hade icke heller nå gon permanent minister i Moskwa; och ickt ens i Archangel fanns det någon engelsl konsul. Tre eller fyra gånger på ett århun drade sändes extraordinära ambassader frår hofvet i Whitehall i London till hofvet Kremlin i Moskwa samt från Kremlin tillbakå till Whitehall. De engelska embassaderna hade historie: skrifvare med sig, hvilkas berättelser ännu kunna läsas med intresse. De beskrefvo lit: ligt och stundom bittert den råa okunnigheten och den orenliga fattigdomen i det barbariska land, som de hade besökt. 1 detta land, berättade de, fanns det hvarken litteratur eller vetenskaper, hvarken skolor eller universiteter. Det var icke förr än öfver hundrade år efter boktryckerikonstens uppfinning, som en enda tryckpress hade blifvit uppställd inom det ryska riket; och denna press hade snart blifvit förstörd genom en brand, som ansågs hafva blifvit anlagd af presterna. ÅAfven i sjuttonde århundradet utgjordes en prelats af första ordningen hela bibliotek endast at några få manuskripter. Och dessa manuskripter bestodo af långa rullar, ty bokbindarekonsten var okänd. De personer som haft den bästa uppfostran kunde nätt och jemnt läsa och skrifva. Det var mycket nog om den sekreterare, åt hvilken ledningen af underhandlingarne med fremmande makter var anförtrodd, hade i sin makt att pladdra tillräckligt kökslatin för att kunna göra sig förstådd. Räknekonsten var de mörka tidsåldrarnes råknekonst. Decimalsystemet var okändt. Till och med i den kejserliga skattkammaren gjordes alla beräkningar med tillbjelp af räkneramar med på band uppträdda kulor. Rundtomkring furstens person var der glans af guld och juveler; men tillochmed i de mest lysande palatser fann man samma orenlighet och osnygghet som i en irländsk koja. Sådana voro de berättelser, gom de engelska legationerna lemnade om hvad de sett och utstått i Ryssland; och deras utsago bestyrktes af det sätt, på hvilket de ryska legationerna uppträdde i England. Dessa främlingar talade intet af det civiliserade Europas språk. Deras klädnad, deras åtbörder, deras hälsningssätt hade en vild och barbarisk karakter. Ambassadören och de magnater, som åtföljde honom voro så praktfullt utstyrda, att hela London samlade sig för att gapa på dem, och så smutsiga, att ingen vågade vidröra dem. De kommo till hofbaler fulla med perlor och med ohyra. Det berättades, att ett sändebud brukade prygla adelsmännen i sitt följe, då de smutsat ned eller förlorat någonting af sin grannlåt, och att en annan med svårighet hindräts från att aflifva sin s8on för det brottet att hafva rakat sig och klädt sig efter franskt mod.