Göteborgsposten – 30 mars 1861, sida 1

vägen, höll hans kusk plotsligen stilla sam tog af sig hatten och utropade: Vive Napoleon. Persigny frågade, hvad detta betydde, och kusken svarade, i det han pekade på en förbi: farande vagn: Der är han ju! — Hvem? — Prins Napoleon, kung Jeromes son (således: den nuvarande prins Napoleon). — För förste gången såg Persigny en verklig Napoleon en ättling af den slägt, för hvilken hans fader hade stupat, och han kom i en slags exsta: deröfver. Han for hem, slöt sig inne på sit rum och öfverlemnade sig åt de , ofantliga tankar, som så arbetade inom honom, att han efter en genomvakad natt befann sig ,,badande i svett och tårar. Frakten af denna natt blef grundläggningen af en journal, Revue de Voccident francais (egentligen en ny form af Courrier de U Europe), hvari han utvecklade några temligen orediga planer om en sammansmältning mellan napoleonider och bonrboner. Märkvärdigt är dock, att man redan här finner spår af föreställningen om en Napoleon som det vestliga Europas anförare och som nationaliteternas ,befriare och reorganisator. Att en person för 27 år tillbaka har förmått att förutse, om också otydligt, hvad som nu genom prins Napoleons tal i senaten och kejsarens bref till honom, i tydligare konturer träder fram för vår blick, vittnar dock om egeudomlig idekraft och egendomliga gåfvor hos denne man, samt kastar tillika ett ljus öfver napoleoniderna såsom en slägt, som är nödsakad att knyta sin egoism till sällsamt stora verldsplaner. — Grefve Survilliers, d. ov. 8. den förre konungen af Spanien, Joseph Napoleon, läste Persignys afhandlingar och rekommenderade författaren hos prins Louis, den nuvarande kejsaren, som den tiden, efter sgiua strandade revolutionsförsök i Italien, lefde tillsammans med sin moder Hortense på slottet Arenenberg i Schweiz samt var schweizisk artillerikapten, men som, i följd af konungens af Rom (hertigens af Reichstadts) 1832 inträffade död, numera betraktade sig såsom rättmätig arfvinge till det franska kejsardömet. Persigny reste till denne, och då knöts den vänskap, som allt sedan dess har förblifvit varm och trofast. De två vännerna begynte straxt att konspirera. Persigny reste öfver till Joseph, som var i London, för att anskaffa penningar till ett stort företag, och sedan han genomrest Frankrike och Tyskland, för att anknyta förbindelser, följde 1836 det bekanta försöket i Strasbourg, vid hvilket kejsareos arfvinge och hans ifrige vän hoppades att finna allmän entusiasm, men vid hvilket begge tillfångatogos. Persigny undslapp snart genom en mdme Gordons hjelp, och prinsen blef deporterad, men på ett mycket mildt sätt, i det Louis Philippe blott sände honom till Nordamerika, der han blef satt i full frihet. Detta ledde till att han återvände till Europa och att de två vännerna d. 6 Augusti 1840 i Boulogne åter upprepade sitt eröfringsförsök. Då allt var törloradt och båten, hvari de sökte sin räddning, kantrade, bemödade sig Persigny blott om att rädda prinsen och att med sin kropp skydda honom mot kulorna, som slogo ned rundt omkring dem. Inför pärskammarens domstol, som skulle döma öfver dem, sade Persigny: Jag tillhör prinsen, jag är hans soldat; jag har fört mitt hufvud