Göteborgsposten – 27 mars 1861, sida 1

den akademiska auktoritetens snille och smak Såväl ,Fjellappen som sången öfver , Anna Maria Lenngren bedömdes af många åhörares tycke mindre gynsamt; man menade att det var sådan poesi som man är för van att höra, en poesi som smeker örat men icke hjertat. Beskows minnestal öfver negervännen Wadström afslutade högtidligheten. En slägting till denne man, öfver hvilken akademien präglat sin minnespenning, var närvarande, nemligen en ung pastor Wadström, som lär ha Philonegros till förnamn. Medan ledamöterna, få till antalet, nu varit tillsammans, ha de förrättat val till äterbesättande af den plats, som genom professor Hvassers bortgång blifvit ledig. Det säges att författaren till sånger 1 pansar, ötversättaren at Byron, herr Strandberg, känd under signaturen Talis Qvalis blifvit den lycklige. Detta val företer då något nytt i den eljest i så många fall gammalmodiga akademien och det skall säkert helsas välkommet af dem, som intressera sig lika mycket för en rättvis och fördomsfri åtgärd som för villerbeven. Utom sina lyckade försvenskningar at Byron har herr Strandberg länge gjort sig känd, äfven i ullfällighetsverser. på sednare tider, som vår bäste poet, och denna titel — han har inger annan — bör väl vara en tillräcklig merit att förtjena ett rum bland de aderton. Äfven vid föregående tillfällen lär herr Strandberg fått sig en och annan röst i akademien, men de flesta ville icke ha en kamrat som, om också förträffligt, skrifvit för fritt 1 den bundna formen och gjort prosa i Dagbladet. Också vände man sig först till professor Schlyter i Lund; men denne tackade för äran, åberopade sin ålderdom och ville icke vara med. Derpå erbjöd man platsen, säges det, åt excellensen De Geer, som för laångesedan intresserat oss med Hjertklappningen på Dalvik och andra små hjertliga och vackra saker. Excellensen påstås ha förklarat att, så länge Talis Qvalis icke egde ett rum i svenska akademien, borde man icke der finna hvarken honom, excellensen, eller någon annan. Detta var excellent taladt och så blef Talis Qvalis vald. Vi kunna betrakta detta nya uppslag i svenska akademien på samma sätt som man ansåg Jules Sandeaus inväljarde i den franska. En fransk romanförfattares fria skildringar af det franska lifvet dömdes som läusinne ätven af den inhemska hegsta auktoriteten, ända till dess man kom på bättre tankar och fäste sig vid skrifsättets sanning och rikedom på snille, och en svensk poets fria tänkesätt har hittills varit ett hinder i vägen till en numererad stol i de adertons apollosal. Måtte nu bara ryktet om valet bekräfta sig! Det är för olyckligt med Sparrarne, isynnerhet med Erikska ätten. Det tyckes som detta vore ett Tycho-Braheår för dem. En annan grefve Erik Sparre har nemligen kommit i krångel, också för en landsfiskals skull. Det är frågan om en revers och om törfalskning. Denne grefve lär dock gjort