Göteborgsposten – 26 mars 1861, sida 1

rss — —AAvrver——— —— r2 2 0 -!? Q0-0 L vsoesvseå Hon vände sig mot rådsherren, som stod stum och orörlig stilla på samma plats, och sade: — Min onkel, då ni känner orsaken till vår sorg, behöfva vi endast gifva er del af det beslut vi fattat. Vi tacka er, för det ni afvärjt från oss en obotlig olycka genom att motsätta er verkställandet af ett förslag, som vår lättrogenhet lät oss se genom ett bedrägligt glas. Vi bedja er ödmjukt om förlåtelse för den anklagelse, vi vågade göra emot er, att ni skulle vilja sätta er emot vår lycka. Dessa män... Här tystnade Blanche och en konvulsivisk darrning genomlopp hela hennes varelse, men hon gjorde en kraftig ansträngning öfver sig sjelf och lyckades sålunda öfvervinna denna ögonblickliga svaghet. — Hvad angår dessa män, återtog hon med någon häftighet, hvad angår dem, som ovärdigt drifvit gäck med 0ss och icke ryggade tillbaka för att störta tvenne unga flickor, hvilka älskade dem af hela sitt bjerta, så existera de ej mera för oss. Blygseln mer än smärtan kommer i denna stund våra tårar att rinna... Dessa män hafva förtjent vårt förakt... Gud skall af sin nåd förläna oss styrka att utplåna ur våra minnen ända till deras namn, hvilka vi i våra böner förenat med vår mors och ert. Var utan fruktan, onkel, edra niktcer skola visa sig värdiga eder ; är det icke så Lonore ?