Göteborgsposten – 26 mars 1861, sida 1

a ———— — ALL rvrvv——— AAA j ären min brors barn; mina fäders ädla blod rinner i edra ådror och j skolen ej låta nedslå er af skymfen: j skolen vara starka! — Ah! sade Blanche med en kraft, som man ej skulle tilltrott hennes späda kropp, ah, jag svär er, min onkel, att jag aldrig skall förlåta, skulle jag ock dö af sorg! — Och ni, Leonore? frågade rådsherren. — Jag! svarade den unga flickan och böjde sig, lik en af stormen bruten blomma, jag skulle vilja dö! — L6onore! utbrast Blanche, min syster! du älskar mig då icke mera! — OO! inföll Lonore med sönderslitande ton, jag lider så djupt. — Och jag, sade systern, tror du då att min smärta är mindre? De arma barnen omfamnade härvid hvarandra, under det deras bröst häfdes af våldsamma snyftningar. Den moraliska tortyr de nu undergingo, var nära att krossa deras fysiska styrka. De Niorres gick några steg tillbaka och betraktade dem under tystnad. Han vågade ej yttra ett ord, af fruktan att framkalla en ännu våldsammare kris. Slutligen lyckades Blanche, hvars karakter var starkare än systerns, att först undertrycka utbrottet af sin förtviflan.