Göteborgsposten – 26 mars 1861, sida 1

———--HH nm — ooo ———— stående fras hos motståndarne af de amerikanska ideerna: det kan visst gå bra tillvidare, så länge Amerika får ha inre och yts tre fred, och utvandringen till vestern är en afloppskanal för alla farliga och oroliga elementer, men låt Förenta Staterna först existera någon längre tid, låt dem en gång komma i svåra och oroliga förhållanden, då skola vi få se, hvad det amerikanska statsskicket och dess institutioner duger till! Dessa oroliga tider, till hvilka man hänvisat, hafva nu verkligen kommit, och vi stå såsom åskådare till den pröfning, Amerikas statsskick håller på att undergå genom söderns och nordens strid. Denna strid har nu genom den nye presidenten mr Lincolns tillträdande af den plats, till hvilken han för fyra månader sedan utsågs, inträdt i ett nytt skifte, som skall föra den ett steg närmare sin afgörande vändpunkt. Vi nalkas pröfningens bestämmande punkt, och det kan derföre icke vara ur vägen att ånyo kasta en blick på de amerikanska institutionernas beskaffenhet samt att söka utreda det inflytande, denna strid skall utöfva på desamma. Hela det nordamerikanska statsskicket hvilar på de tvenne grundsatserna : folkvälde och decentralisation. Genom föreningen af dessa båda :grundprinciper skiljer sig dess statsform från nästan alla andra statsformer i verlden. Man har många statsorganismer, uti hvilka det förefinnes decentralisation, och många, i hvilket det forefinnes demokrati; men det egendomliga uti den amerikanska statsformen är just begges förening. I det feodala statsskicket och i många vidsträckta envåldsstater finnes det nog decentralisation, men icke något folkvälde; i antikens republikanska statsformer och i det statsskick, som de franska republikanerne ställt för sig som sitt ideal, finnes det väl folkvälde, men icke decentralisation. Amerika har kombinerat dem båda. Följden deraf är den, att i Amerika den sammanhållande kraften i staten ytterst ligger i de skilda individernas eller folkets vilja att utgöra och tillhöra samma stat. Det är detta, som detta statsskicks motståndare benämna för ett löst sammanhållningsband, ehuru det är uppenbart, att då en sådan vilja att höra tillsammans förefinnes, det icke gerna kan finnas något starkare och mera verksamt föreningsband, än just detta. Men å andra sidan måste äfven medges, att då en sådan vilja icke förefinnes, så förefinnes det icke heller något band, som skulle hindra staten att falla sönder i skilda nya stater. Uti detta statsskick är det således den andliga enheten, på hvilken statsenheten grundar sig; så snart denna andliga enhet dertöre upphört, är det lnödvändigt, antingen att den politiska enheten lockså upphör, ifall man fasthåller detta stats skicks grundprinciper, eller att man öfvergel Idessa grundprinciper och går öfver till cen tralisation, ifall man, oaktadt den inre andligz enhetens upphörande, ändock vill bibehålls Iden gamla statsenheten. Vt Den inre andliga enhet, som hittills sam