Göteborgsposten – 22 mars 1861, sida 1

sade kanske till min motvilja att komma i något samtal, samt företog sig att läsa i sitt lilla breviarium i fickformat. Slutligen begynte vi dock att på allvar få !edsamt begge två; vi sågo på hvarandra, och han yttrade något obetydligt, och så voro vi i samtal. Jag var fast besluten att icke komma in på religlonens område, samt talade om Strasbourg, utan att dock beröra hvarken dess kyrka eller dess berömda torn; jag talade om staden såsom handelsoch garnisonsstad, och derifrån kommo vi till andra franska handelsstäder, till Havre, och jag var glad, då vi derifrån begåfvo oss ut på verldshafvet och till de stora fiskerierna, till Söderhafvet och Sandwichsöarne samt deras intressanta konstitutionela styrelse — och plötsligt var jag fast; en af oss, kanske jag sjelf, hade kommit att vidröra den franska katolska missionen och dess politiska strider på dessa öar. Jag beslöt mig nu att med ett raskt tag kapa ankartåget och drifva bort till andra farvatten, hvarföre jag sade: Nåväl, det är bäst att vi lemna detta ämne; jag måste rentut erkänna, att jag hyser en viss kärlek till söderhafsboarnes naiva och oerfarna väsende, och att det dogmatiska vetande hvarmed man vill lycksaliggöra dem, endast synes mig skola komma att göra dem olyckliga och syndiga. År det möjligt, utbröt han öfverraskad, att man kan uppfatta våra heliga missioner sålunda? Att det skulle vara vi, som förderfva en ursprungligen god mensklighet? Tror man verkligen i verlden, att den naturliga, den vilda menniskan är god och lycklig samt åtujuter fred och säkerhet? Och ni sjelf, som dock tyckes tillhöra den kristna kyrkan, tror ni icke, att medvetandet om vår synd är det första vilkoret för framåtskridande, tror ni icke på de ord, som den helige Paulus har sagt: ,Genom lagen komma vi till kunskap om synden; och derföre är det en befallande pligt för oss att utbreda lagen, att fortsätta hvad de heliga apostlarne påbörjade, då de af Herren utsändes att förkunna evangeliet för allt folk! Jag var fångad; all min konst hade blott ledt mig till att tvinga mig att taga parti för de protestantiska missionärerna emot de katolska och att sålunda genomgå hela skärselden af att försvara protestantismen emot katolicismen. Jag valde att tala med fullkomlig öppenhet och uppriktighet; jag sade honom, att jag kom ifrån Tyskland, och alt jag var dödssjuk af teoretiska stridigheter, at! jag ibland alla de kämpande sekterna hade uppgifvit hoppet att finna den absoluta sanningen, att jag hade vissa ider att arbeta och att lefva för samt sökte frid i detta arbete, att allt hvad jag begärde af menskligheten blott var att finna natur, sanning samt käckhet i handling och spår af sjelfuppoffring midt ibland all dess ofantliga egoism, samt dess omåttliga småsintbet och lättsinne. Han svarade: Det kan jag förstå och : viss grad hysa aktning för. Ursäkta att jag säger: i viss grad; ty jag tror, att man har högre pligter — — — men ni önskar icke att höra min teori derom. Låtom oss då blott tala om handling, eller rättare: jag vill ifall ni har lust, visa er handling, så långi som det är möjligt. Gör mig det nöjet at besöka mig, när ni kommer till Paris, och om RO FSYOTSEOTE KR SES ESV ng