Göteborgsposten – 22 mars 1861, sida 1

tive ädlare delar, skicka bort i i boklådan och öpa för tjugofem öre poesi, den bäst förordade ; några åter låta sig nöja med den, de kunna få till på köpet, eller tillfredsställas af att läsa en stump på struten från kryddbon; den är billigare, och man måste i vår sträfsamma tid taga billigheten i betraktande. Åtrå finnes efter hvad vi ha, och det är nog! Framtidspoesi, likasom framtidsmusik, hör till Donquixotiaderna, att tala om dem, är detsamma som att tala om rescupptäckter i Uranus. Tiden är för kort och dyrbar till fantasispel, och hvad är, om vi nu skola en gång tala riktigt förnuftigt, hvad är Poesi? Dessa klingande hopslingningar af känslor och tankar, de äro endast nervernas svängningar och rörelser! All inspiration, glädje, smärta, sjelfva det materiela sträfvandet äro, så säga oss de lärda, nervsvängningar. Vi äro en och hvar — ett strängaspel. Men hvem griper i dessa strängar? Hvem får dem till att svänga och dallra? Anden, den osynliga gudomens ande, som genom dem låter framklinga sin rörelse, sön stämning, och den förstås af de andra strängaspelen, så att de dervid klinga i sammansmältande toner och i motsatsens starka dissonanser. Så var det och så blir det i den stora mensklighetens framåtskridande i frihetsmedvetandet!