Göteborgsposten – 22 mars 1861, sida 1

En episod ur katolska kyrkans lif. Ett bland de mest egendomliga dragen i den katolska kyrkan, och som ofta nog biifvit framhållet, är dess styrelses förmåga, att till kyrkans fördel, — hvilket dock ingalunda alltid är detsamma som religionens — att för dess makt och anseende förstå att använda alla menniskornas motiver, både goda och onda, äregirigheten såväl som ödmjukheten, den inberäknande diplomatien, såväl som den fromma entusiasmen, sträfvandet efter verldslig framgång, såväl som förmågan af oegennyttig sjelfuppoffring. Under det att protestanterna efter de dogmatiska och andra olikheter, i öfverensstämmelse med sin princip, skilja sig i olika sekter, söker den katolska kyrkan att inom sig finna rum för alla möjliga olikheter, som blott äro förenliga med erkännandet at dess kyrkliga styrelse, och försöker att inregistrera alla olika böjelser i sin tjenst. Det är derföre, som katolska kyrkan för de mest olika sinnen kan erbjuda något anslående, något som de kunna fästa sig vid, och det är deruti, som dess stora makt öfver alla sinnen, hvilka icke höjt sig ull en mera reflekterande ståndpunkt, kanske i hufvudsaklig grad ligger. Nu då frågan om katolska kyrkans bestånd, åtminstone i dess hittills bibehållna form mer eller mindre är satt i fråga, och man anställer betraktelser öfver de olika orsaker och förhållanden, som kunna inverka på dess blifvande öde, kan det kanske icke vara ur vägen, att bredvid de omständigheter, som göra dess ställning vacklande, och hvilka hittills hufvudsakligen blifvit frambållna, äfven antyda de sidor af densamma, genom hvilka den förmått och ännu förmår att fängsla många sinnen samt att imponera äfven på dem, som förmå inse den katolska kyrkans falska ställning i dess helhet, och hvilka sidor säkerligen icke äro utan betydelse för bedömandet af det grepp, som densamma har ötver en så stor mängd själar. I stället för att söka att teoretiskt utreda densamma, vilja vi här endast meddela en alen fransk protestant till en dansk tidskrift, hvars korrespondent han är, insänd beskrifning öfver en episod ur den katolska kyrkans lif, hvilken han af en händelse öfvervar i Paris. Den skall tillräckligt antyda den sida af denna kyrkas väsende, hvilken vi ofvan påpekat. Hans berättelse lyder som följer: Då jag lemnade Strasbourg för att bege mig till Paris, råkade jag för en längre tid att befinna mig ensam i kupeen tillsammans med en katolsk prest. Jag känner de katolska presterna tillräckligt, för att veta, att deras drägt i allmänhet är en skylt, som tillkännager det samtal, man har att vänta sig af dem, och 1 min obenägenhet att komma in i en religiös eller dogmatisk diskussion tryckte jag mig djupt in i det hörn, i hvilket jag satt, samt försökte att sofva. Den katolska presten, som tagit plats i det motsatta hörnet, I betraktade mig först som hastigast och gis