Göteborgsposten – 22 mars 1861, sida 1

ATEA SIT TERESE ETT FASA AASE AME EET Derpå satte sig alla, med undantag af dem, som skulle resa bort, och en af direktorerna trädde fram ett par steg och höll afskedstalet till dem. Han började med att påminna dem om de ansträngningar och strider, de måst genomgå, för att uppnå det närvarande ögonblicket; huru de för en högre kärleks skull hade måst betvinga kärleken till slägt och vänner samt bereda sig att draga hin ofver jorden, utan annat hem, utan anuat ulihall, utan annan tröst än Gud; huru de hade måst strida, för att utrota ur sina hjertan passionerna, för att med ostörd mildhet och rent sinne kunna träda ut bland folkslagen såsom evangeliets lärare. Han påminte dem vidare om glädjen att kunna frälsa och göra godt, men isynnerhet om de faror, som väntade dem mellan vilda folkslag, hvilka kunde visa sig hårda och motsträfviga samt göra hvarje dag och hvarje timma full af yval, ja kanske använda all sin skarpsinnighet, for att uppfinna nya plågor, hvilka de då utan hjelp och med sakmodighet måste lida, för att visa vildarne hvad deras herre var värd, hvilken kraft han kunde ingifva och hvilken förmåga af uppoffring han kunde nedlägga i ett menniskohjerta. Hafven J kraft, tortfor han, att tänka på detta, utan att hjertat stelnar af fasa, hafven J kärlekens och trons makt lefvande hos er, blifven J icke vacklande i det sista ögonblicket, medan det ännu är tid — välan, då ären J på den lysande, af blod rödfärgade väg, som den helige Paulus och Xaver beträdde, och som förer från denna krets in i Guds herrlighet. Varen välsignade på eder vandring, bröder. Amen. Orgeln begynte att spela, och en mäktig lofsång uppfyllde kyrkan. De unga apostlarne gingo, en och en i sender, fram till erkebiskopen al Paris, som var närvarande, och emottogo hans välsignelse samt ställde sig derefter på altarets öfversta trappsteg, dit alla seminariets medlemmar, de äldre såväl som de yngre, begåfvo sig, för att knäböja och emottaga atskedskyssen. Efter dem följde de andra, som icke tillhörde seminariet, andliga och lekmän. Bland dessa var der en gammal man, som blott med möda gick fram. Han knäböjde för de fyra forsta; då han kom till den femte gick en obeskriflig rörelse genom alla tillstädesvarande, och den unga aposteln ville gå ifrån den stränga ordningen samt böjde sig ned och ville hindra den gamle från att knäböja. Men den gamle lät icke hindra sig, han böjde knä, och man hörde en djup suck, en enda blott, och han reste sig åter samt gick vidare. Det var den unge missionärens fader, och detta var den fjerde sonen, som han, arfvinge af ett berömdt namn, sålunda skiljdes ifrån. Två af de äldre hafva redan omkommit i sitt kall. Jag ville se den, som kunde vara närvaraude vid en sådan scen, som kunde åse denna ovanliga syn och stå endast två steg från menniskor af en sådan försakelse, från hjerian, som bäfvade och blödde i en sådan med smärta blandad triumf, och som icke, likasom jag skulle gripits i sin innersta själ och med fuktade ögon kommit ut ifrån kyrkan och för en lång tid knappast kunnat vara istånd att tro fig vara i Paris.