Göteborgsposten – 22 mars 1861, sida 1

mm ANA A— LL -Ä!Ä!! jag skall möjligen kunna låta er se spår af mensklig sjelfuppoffring, och det just i våra missioner. Han nämnde mig sitt namn, och jag påminte mig då, att jag under en tidigare vistelse i Paris hade hört det. Han var en af de mera framstående predikanterna derstädes samt prest för en af de större menigheterna i Frankrikes hufvudstad. Jag lofvade både honom och mig sjelf att vilja antaga hans anbud, och ifrån det ögonblicket gick vårt samtal ganska väl. Han var en man af verlden, med mycken erfarenhet, men mild och försigtig 1 sina ord, och denna försigtighet visade sig icke såsom en slug mans aktsamhet och varsamhet, utan som en naturlig foljd af att hans egen person hade hållning, samt att han hade lärt sig att sätta värde på sitt eget omdömes riktighet. Jag måste dessutom erkänna, att jag blef mycket intagen af hans stämma och af hans utomordentligt vackra franska. Man måste vara född och ba länge lefvat midt ibland en förbistring af olika språk, för att rätt förstå den intellektuela hänryckning, som ett sådant språk kan förskaffa. Det är icke en musikalisk njutning, men det är glädjen att få höra en fullkomlig bildning och belefvenhet uttryckt uti former, som blifvit häfdade genom stora författare. En mening uttalas -— man hör Pascal eller Bossuet, stile Louis XIV, i motsats mot tidningarnes och de lätta romanernas blague. Åtta dagars tid förgick, innan jag kom ihåg eller tänkte på att efterkomma hans inbjudning, och då jag kom upp till honom mottog han mig visserligen såsom en gammal bekant, men bad mig ursäkta att han nu hade föga tid öfrig. Han tillade med synbar sinnesrörelse, att han skulle taga afsked af sin enda broder, som stod i begrepp att afgå såsom missionär till Indien. Så underligt är det med oss protestanter: vi blifva öfverraskade, när en katolsk prest ytirar känsla för egna blodsband, och deraf kom det sig kanske, att jag uttalade min medkänsla något varmare, än jag under andra omständigheter möjligen skulle hafva gjort. Nej, sade han, ni behöfver icke lemna mig; kyrkan, der vi skola taga afsked, är öppen för allmänheten, och vi kunna, ifall ni vill, följas åt. Och nu minnes jag det, jag har ju dessutom lofvat er att visa er något, som har att göra med våra heliga missioner. Vi begåfvo oss till kyrkan des Missions, som hör till missionsseminariet. — Vid sista slaget af seminariets klocka inträdde de sex unga resandena långsamt i kapellet samt logo knäböjande plats vid altaret. Bakom dem ställde sig seminariets direktorer, deras andliga fäder och bröder, samt närmast derintill de vänner och slägtingar, de engång haft i verlden, och som nu voro komna för att se dem för sista gången. Man läste aftonbönen, och jag har svårt att beskrifva, hvilket intryck den sakta, enkla bonen gjorde i den djupa tystnaden och stillheten samt under sådana förhållanden. Efter bönen vpplästes ett ämne till betraktelse ett stycke ur evangelium. De qvarblifvande seminariieleverna skulle utarbeta betraktelser till morgondagen, de bortresande fingo der med sig såsom sin sista lexa. AN TTR NE DEAN YEO YST ATT RE KSS TITANS SANN SST SIRENEN