Göteborgsposten – 12 mars 1861, sida 1

— De skola i morgon ligga på de båda unga flickornas arbetsbord. — OÖOsvikliga bevis på otrohet, fortfor Bamboulå och trummade på bordet, stor rörelse, spasmer, vapörer, vrede m. m. Resultatet: bestämd vägran att följa de båda officerarne, och som de ovilkorligen vilja föra bort flickorna, skola de ovilkorligen använda våld. Vidare: skrik, suckar ... Man öfverraskar dem: man konstaterar faktum: de första materiela bevisen. Det skall gå som en dans! Saint-Jean gjorde ett jakande tecken. — Folk skall posteras i närheten, för att blifva autentika vittnen, återtog Bamboulaå. Jag åtager mig detta bestyr . . . Henriot, Hebert och Maillard äro fria nästa natt. Jag underrättade dem, innan jag lemnade spelet, att jag behöfde dem, och de gåfvo mig det öfverenskomna tecknet. Hittills går allt bra. Det vigtigaste återstår. Bamboulå tystnade, gjorde ett nytt slag genom rummet, närmade sig återigen fönstret, insöp i långa drag den friska luften utifrån, vände plötsligt med blekt och förvridet ansigte tillbaka till Saint-Jean, hvilken han grep i armen, och hviskade några ord i örat på honom, hvilka, att döma af ansigtets uttryck, måste hafva haft en förfärlig betydelse: