Göteborgsposten – 12 mars 1861, sida 1

EE TEESE AE ERE RASIST SSA TEE dock af helt olika karakter. Af alla under: rättelser, som nu efter belägringens slut kun: nat hemtas om de belägrades förhållande under densamma, tyckes det framgå att den gloria, med hvilken man velat omgifva den bourbonska despotens sista försvar, alldeles icke varit förtjent, utan att tyranniet i sin sista tillflyktsort varit lika så lumpet och uselt som under sina välmaktsdagar. Platsen, säger Times korrespondent, var väl försedd ända till det sista, men brödet var af sämsta slag och köttet lät man ruttna, och kassematterna voro ordentliga kloaker. Hvad helst man må kunna säga om soldaterna — och det; är i sjelfva verket säkert, att de stodo vid sina kanoner eller återvände till dem ätfI ven efter den mest förstörande eld och de häftigaste explosioner — hvad man än må tänka om dem, så kan dock intet urskulda officerarnes oduglighet, lättja och omensklighet. Emellan dem och deras män tyckes det icke hatva funnits något band af känsla eller sympati. Under det att massan af de gemene bland den fångna besättningen, vid dess aftåg, hade ett förstördt, svultet, sjukligt och lidande utseende, utvandrade dessa epåletterade sprättar ogenerade och obekymrade, samt med samma kalla nonchkalance och samma fåfånga prål och samma triumferande blick, som jag observerade hos deras kamrater, då de med 8,000 och 10,000 man lagt ned vapen för fjerde eller femte delen af deras antal at garibaldister, eller tillochmed obeväpnade Calabresare, och likväl gåtvo sig en air, som om det mest fega svikande af deras skyldighet skulle varit ett ämne för en särdeles bravur. I sanning hvarken Asien eller Afrika har någonsin skådat något mera nesligt skådespel, än den neapolitanska armeåens vanhederliga öde. Helt annat är det intryck, som piemon tesiska armeen lemnat efter sig. Framför allt har Cialdini och hans stabsofficerare alltmera stärkt sitt rykte. Jag önskade att det stode i min makt, säger Times korrespondent, att gifva eder en skizz af dessa personer, och isynnerhet deras ledare, en man, som redan fyllt åtskilliga sidor i sitt lands historia, och som nu genom sin skickliga ledning af belägringen har fästat vid sitt namn en ny glans, 1 det han fullbordat hvad, som för en man med mindre höga sträfvanden kunde betraktas såsom en lysande slutpunkt, men som kanske för denne general, som ännu befinner sig i sin tidigaste mannaålder endast skall vara en inledning till ännu mera ädla och lysande bedrifter. — La Marmora kan göra anspråk på att hålla strängare lydnad bland sina trupper, och Garibaldi kan uppväcka en häftigare entusiasm, men Cialdini förstår bäst af alla huru han skall kunna stödja sig på samma gång på sina soldaters både fruktan och kärlek. Både som kapten, som major, som öfverste och som general har Cialdini ständigt haft att framvisa den bäst disiplinerade samt mest villiga och redobogna truppafdelning. Han går rakt till sitt mål. Ingen menniska skulle vara