Göteborgsposten – 11 mars 1861, sida 1

modligen efter skilsmessan skall aftaga, och att det troligtvis eji samma mån skall tilltaga i Europa, så al bomullsodlingen icke skall behöfva fortgå I samina stora skala som hittills; men man lär dervid icke förbise, att det alla fall var fördelaktigare att odla och utföra bomull och för billigare pris importera spanmäl från de värmast belägna fria staterna. Dessutom år ötvergången från ett slags kultur till en annan, ingalunda en sak utan sina betydliga svärigheter. Hitulls hatva slatstaterna nästan uteslutande hemtat sitt behol att fabrikater frän de norra staterna. De allra gröfsta bomullstyger förfärdigas visserligen ull en deli slafstaterna, men största delen af deras behof af beklädnadsämnen hemtas autingen från de nordliga staternas fabriker eller från Europa öfver Newyork. Från detta förhållande vill man, såsom vi ofvan omnämnt, i det nya statsförbundet söka att frigöra sig. Man vill genom att gilva fordelar at den direkta handeln med Europa söka att draga den till de sydhga staternas hamnar, samt tänker söka att upparbeta en egen industri, som skall vara fullkomligt obervende af de nordliga staterna, och med tiden äfven at audra länder. Att man i detta senare hänseende dock troligtvis bedrager sig, är högst sannalikt. Om ötvergången från bomullsodling till hveteodling redan är svår, så är öfvergåugen till en utvecklad industwi annu svårare och står helt och hället 1 strid med söderus sociala tförhållanden. Plantageodling kan gå för sig med slatveri, men att kunna använda slatvar vid en hogre uppdrifven industri, tyckes vara nåra nog en omöjlighet. Em slat skall aldrig kunna höja sig till de egenskaper som behotvas derulil, och som endast kunna utveckla sig hos den fria arbetaren. Som vi se, är det åtminstone högst tvilelakuga utsigier för den sydliga konfederationen, enligt det program, man velat uppställa för detsamma. Det ar också lätt att inse, att det gar ut på att hellre gifva upp hvilka fördelar som helst, än den att lata slafveriet lida någon inskränkning. Om dock ens bibehällandet al detta skall kunna lyckas i langden, är hkvål nästan lika tvifvelaktigt. För att bibehålla slafveriet, är man nemligen besluten av förändra de enda förhållanden, under hvilka slafarbetet kan vara renderande, till ew annat, under hvilket afkastningen at detsamma skall alltmer och mer minskas, på samma gäng slafvarnes antal alltmer och mer, i förballande till befokningens hela mängd vkas. Följden deral mäste naturligtvis blifva den, alt slalvarves värde derigenom alltmer och mer altager, på samma gång risken och svårigheten at alt uppehålla slafveriet, blir allt större och större. Huru länge eti sådant förhallande skall kunna ega bestånd, är svårt att beräkna, men det tyckes man dock kunna påpeka, att ifall sydstaternas plan utföres, det törr eller senare af rent ekonomiska grunder skall komma at leda till nödvändigheten, alt inom denna konfoderation påtänka utförandet Pa SR UTSAROIOTR at JE ROR FTV SOV OT