Göteborgsposten – 8 mars 1861, sida 1

— Bravo! sade Michel. — Men, fortfor Nicolas, det finnes ett hinder emot detta förslag. — Hvilket då? frågade Joachim lifligt. — Det fattas penningar. De unga männen betraktade hvarandra Hvar och en utaf dem uppfattade fullkomlig situationen, ty de voro alla fattiga. — Brune har ingenting och jag icke heller fortfor den unge soldaten. Den stackars Bernard har under fjorton dagar gifvit ut på alla håll mycket penningar. Det lilla han eger är har tillochmed bortskyldig. — Det är sannt, sade Jean med en suck, — Och som det är fråga om en lång och kostsam resa, så äro penningar alldeles nödvändiga. — Men Fouchå kan hjelpa er, sade Michel. — Det är svårt att begära, svarade Nicolas; och hvem vet dessutom, om icke ett dylikt förtroende skulle afkyla den välvilja han nu visar. De måste likväl resa i morgon och det behöfs minst 500 livres. -Huru skolen j då bete er? — Ja, det är knuten. Brune har icke sagt något till Bernard eller hans hustru, för att ej göra dem bekymmer. Nyss då vi bråkade våra bjernor, för att utfundera ett medel, kom en id plötsligt på oss. Är den god? Det är frågan.